Vänsterns försuttna chans

När vi träffas i ABF-huset i Stockholm för att prata om kulturen, känns vintern utanför de stora fönstren mer sitta i sinnet än i temperaturen. På kultursidorna har en mer än lovligt smal debatt just klingat av, en debatt som handlat om hög och låg och bred och smal kultur, om kulturkonservatism eller -radikalism är det som ska rädda kulturen från en inbillad kulturskymning. En debatt som berört kanske ett tusental människor i landet. Det är den sortens debatt dagens kulturklimat kan skapa. En intern liten cirkus. De borgerliga perspektiven dominerar inte bara på kultursidorna utan snart sagt varje offentligt sammanhang. Om inget annat övertygar dig: tänk Palestina.
Och snart ska den borgerliga regeringens kulturutredning släppas lös.
I vänsterns allmänna historieskrivning betydde Thatcheråren mycket gott för kulturen. Nyliberalismens avtäckande lockade fram kulturutövares vilja att protestera, att ta ställning, att organisera sig. Vi har sett en rad mobiliseringar inom det svenska kulturlivet sedan regeringen Reinfeldt kom till makten – men då enbart för kulturens villkor och ställning. Är Reinfeldt för blek (även här) för att locka fram politiska motreaktioner eller är det ett tecken på något annat när svenskt kulturliv endast agerar för sitt egenintresse?
America: När regeringen utsåg Cecilia Stegö Chilò till kulturminister sände den borgerliga regeringen tydligt signalen att ”vi kommer att slakta kulturen som den ser ut idag”. Men eftersom hon fick avgå så himla fort och ersattes av Lena Adelsohn Liljeroth som inte känns farlig eller ens särskilt nyliberal, försvann den mobiliserande kraft som Stegö Chilò hade.
Sverker: När Thatcher var vid makten kunde Billy Bragg och andra turnera England runt och spela för folk i kolgruvorna eftersom britterna hade allt att förlora på Thatcher. Men nu sitter så många gisslan med bostadslån, pensioner och så vidare. Det hämmar mycket av det motstånd som skulle komma annars.
Johanna: Vi går in i ett hårdare samhällsklimat. Jag hoppas på en politisk kultur men är inte säker på att den kommer. Men den måste då vara ett resultat av en medveten vilja och att man medvetet väljer att använda sig av kulturen för att uttrycka och formulera politik på.
America: När Argentina gick in i sin ekonomiska kris 2001 växte den politiska konsten. En regissör i Buenos Aires beskrev situationen som att ”inga har pengar och alla går på teater”. Jag tror inte nödvändigtvis att det blir så i Sverige. Men det som händer i samhället kommer att tvinga fram en kultur som inte kan väja för det politiska.
Sverker: Tack och lov visar det sig att människor läser mer i svåra tider. Man har inte råd att köpa en massa saker utan stannar hemma och läser. Så om vi går mot en lång ekonomisk vargavinter innebär det ett uppsving för kulturen, och krisen kommer ju förvärras när klimatet dyker upp som ett ökande problem.
Sverige har ett levande kulturliv. De protester som gjorts mot Alliansens kulturpolitik visar att den svenska kultursfären har mod och kraft. I alla fall när de känner sig hotade.
America: Problemet med kultur-Sverige, i alla fall teatern som är det jag känner till, är att alla tror att de är vänster och radikala. De tror att det redan görs politisk, radikal teater i det här landet. Socialdemokratin och vänsterpartiet verkar tro det också. Ingen ser att teaterfolk knappt vet vad vänster är, ännu mindre vad arbete är och minst vad arbetarklass är.
Sverker: Samma tendens är tydlig inom andra kulturområden. Om man skriver en diktsamling där man stavar fel på varannan rad så anses man göra något slags motstånd mot en dominerande ideologi eller marknad. Det är en väldigt märklig föreställning som bara kan uppstå i en kulturell offentlighet där ingen kan förklara vad politisk litteratur ska vara bra för. Och det gäller både på etablerade kultursidor och bland kulturutövare. Hur ser det ut inom scenkonsten?
America: Det är samma där. Det finns bra människor som gör bra saker. Men allt för få tar den ekonomiska debatten.
Sverker: Man ser sällan författare som vill säga något om en aktuell samhällsfråga. Kanske beror det på att många kritiker förväntar sig att författare ska skriva direkt för evigheten och att kulturen inte är en del av det omgivande samhället. Att skriva en roman om en aktuell fråga upplevs som helt väsensskilt från att uttala sig om en aktuell fråga.
Varför?
Sverker: Det anses fult att göra kultur med politisk slagsida. Det sätts som motsats till estetik. Kanske har det att göra med det postmodernas intrång på 80-talet. Då ansågs det banalt att säga att något stod för något, allt skulle vara komplext och mångfasetterat men resultatet kunde istället bli ett intetsägande mumlande.
Det låter just så anemiskt som dagens kulturdebatt är lätt att uppfatta.
Sverker: Jag kan förstå känslan av att vara negligerad i offentligheten som en del arbetarförfattare tycks ha upplevt. För att man ska få goda recensioner finns det något slags krav på att man ska estetisera sin konst och tryffera med litterära blinkningar till belästa kollegor. Det blir gärna ett elitistiskt kultursamtal som för undan kultur som annars hade kunnat få stort genomslag.
Johanna: Ja, synen på vad som ligger i kulturbegreppet och vilka som får vara en del av den etablerade kulturen är snäv. Det har skett en förskjutning där det ideella kulturengagemanget har minskat de senaste decennierna och lämnat för få aktörer kvar. Kulturen definieras smalare, dels av de professionellt utövande, men också inom till exempel landsting där man skär bort stöd till delar man inte tycker tillhör kulturen. Det är uttunnat i leden. Hur många finns det då som kommer att stå emot och aktivt kritisera den kulturpolitik som kulturutredningen kommer att lägga fram?
Varför? Att anslag minskar kan väl inte vara enda förklaringen till att det breda kulturutövandet försvinner?
Johanna: Inom arbetarrörelsen har kulturen lidigt av ungefär samma saker som många andra områden. När arbetarrörelsen hade byggt upp ett offentligt samhälle och lämnat bakom sig de delar som den skapat själv, då släppte man över ansvaret för strukturerna till stat, kommun och landsting. Därmed förlorade man folkrörelsetanken. Det är klart att det får dåliga konsekvenser.
America: Under sin över hundraåriga historia har arbetarrörelsen haft en ständig intern motsättning mellan de som vill göra kulturen bred och de som vill ge pengar till institutioner och låta dem ta hand om kulturen. Det har gått och nu är vi definitivt inne i en period när arbetarrörelsen har överlåtit kulturen åt institutionerna.
Sverker: Arbetarrörelsens centrala tanke om att folkbildningen ska göra goda medborgare av människor – som annars inte har så mycket att säga till om i samhället – har gått förlorad. Vi har gått från att uppfatta att kulturen som något bra för medborgarna till något som ska konsumeras. Det är förödande för jämlikhetsperspektivet.
Johanna: Den bredare kulturen – det ideella kulturut­övandet – finns knappt kvar. Det är ett stort problem. I Kronoberg som jag kommer ifrån reste vänstern runt på 80-talet med teater- och musikalföreställningar som handlade om antirasism och annat. Man hade alltså en bredare repertoar av verktyg. Vilket arbetarrörelsen idag saknar.
America: Jag håller med. Vänstern ser inte kulturen som något man kan göra själv eller något man kan vinna på eller arbeta med politiskt. Kulturen är en post i en budget. När LO tar ett formellt beslut – jag tror att det var 2007 – om att kulturen ”inte är något vi arbetar med”, säger det ganska mycket.
Men vilken roll kan kulturen spela för vänstern?
America: Om en rörelse inte kan berätta sina egna berättelser, inte historiska berättelser utan dem om vad som händer nu, då är man ingenting. Det är ju berättelsen man skapar om sig själv som man kan föra ut. Kan man inte berätta den, vem ska göra det då? Dagens Nyheters kultursida?
Johanna: Det är ganska talande när LO stryper sitt bidrag till Sveriges Arbetarteaterförbund och vilka konsekvenser det får för den föreningen som har kämpat i motvind länge. Och det var ett bidrag på 300 000 kronor. Det är ingenting!
America: LO dödar en rörelse med redan väldigt lite pengar. Högern är mycket smartare för tillfället. Timbro är jätteoffensiva. De skriver böcker om varför public service ska läggas ner, hur Sveriges Radio ska skrotas, om hur man ska införa kulturcheck istället för dagens kulturpolitik. Och se på Schlingmann som intresserar sig för barnteatern. Högern försöker göra kulturen till sin fråga.
Johanna: Vi har historiskt sett vilket uppsving vänsterkultur har för debattklimatet. Och om inte LO eller arbetarrörelsen tar det ansvaret kommer ingen annan att göra det. Jag kan inte förstå hur de kunde knivhugga arbetarteaterförbundet i ryggen.
Har vänstern gett upp kulturen?
America: Jag tror inte att LO, vänsterpartiet eller socialdemokratin har något emot kultur, men utan att tänka på det beter man sig som det man kritiserar nyliberalerna för. När det är kris stramar man åt istället för vara mer aktiva. När LO har tappat medlemmar och ekonomin är svår – ja, då passar man på att krossa arbetarteaterförbundet. Är det en bra prioritering? Det rimligaste vore väl att tänka att vi är illa ute och behöver alla krafter vi kan få att berätta om hur nödvändigt facket är?
Skulle det vara möjligt att få LO att inse värdet av att själva stötta ett nytt En bok för alla-projekt eller det redan existerande arbetarteaterförbundet?
Sverker: Jag är osäker. Ta formuleringen i 1974 års kulturutredning om att kulturen ska motverka kommersialismens skadeverkan. Jag undrar om LO ens håller med om det nu. Men om de gör det, då borde det gå att övertyga dem, eftersom högerns kulturutredning kommer att bereda vägen för ytterliggare marknadsanpassning av kulturen. Ju mer marknad i kulturen desto mindre blir kulturens motståndspotential och förmåga att formulera andra värdeskalor än dem som marknaden kan formulera. Det är viktigt i ett så sekulariserat samhälle som det svenska. När det inte finns något som kan kollidera med marknadens värderingar, som till exempel religion kan fungera i andra länder, blir marknadens dominans total. Att LO inte har tidningar eller ens en mediepolitik är talande och oroande. Om de inte skaffar sig det är jag övertygad om att LO inte kommer att finnas om några decennier. Kanske det är ett argument som kan bita.
America, du menade tidigare att för vänstern är kulturen inget annat än en budgetpost. En alltför liten post skulle många säga. Men vad är skillnaden mellan att stödja genom budget och att använda kulturen som ett verktyg?
America: Det är väsensskilt om ABF-huset i Stockholm bestämmer sig för att köpa konst för 150 000 kronor av unga arbetarkonstnärer eller om socialdemokratin eller vänsterpartiet budgeterar bättre villkor för konstnärsateljéer i Stockholm. Ta vilken för arbetarrörelsen närstående kulturpersonlighet som helst från Albin Amelin till Moa Martinson, de hade inte funnits om inte arbetarrörelsen hade intresserat sig för specifikt deras konst. Det finns en Martinson eller en Amelin i Sverige idag, men jag har ingen aning om hur man ska hitta dem. Det är ett problem. Att vi inte vet det som man visste då. Letandet är viktigt.
Sverker: Jag håller med om att det är oerhört viktigt att få ett första ekonomiskt stöd. Det ger möjlighet att våga chansa för människor som det inte är självklart att ta sig rätten att chansa på konstnärliga yrken. Det kan låta konspiratoriskt, men jag tror att Alliansen är ute efter att ta bort möjligheterna för oppositionella personer att komma fram i offentligheten genom att först ifrågasätta stödet för kulturtidskrifter och sedan genom att ifrågasätta stödet till författare som man gör när man talar om kulturpolitik som en bidragspolitik och att kulturen ska klara sig på marknadens villkor.
Men behöver arbetarrörelsen en ny Amelin?
America: Jag är överens med dem som är trötta på att se blonda muskulösa män på stora tavlor, men om man aktivt knöt konstnärer och författare till sig idag, så tror jag inte att de skulle skapa de bilder vi har tröttnat på. Amelin och Martinson skildrade ju sin tid och dess ideal.
Johanna: Precis. Även en kultur som är i opposition mot en samhällsordning är en del av det samhället. Det går inte att bortse ifrån.
Hur hittar man dagens Amelin? Och Martinson?
Johanna: Inom arbetarrörelsen måste vi ha ett klimat som tillåter kulturutövare över huvud taget – där måste man börja annars kommer man som kulturintresserad inte söka sig till arbetarrörelsen, eller för den delen upptäcka att man har ett kulturintresse genom kontakten med arbetarrörelsen. Det är många som genom sitt politiska engagemang upptäckt kulturen och därmed också blivit kulturutövare. Arbetarrörelsen kan alltså föda kulturutövare precis som man kan, eller borde, stödja dem.
Kan man kräva av en redan hårt ansatt och krympande arbetarrörelsen att den ska börja engagera sig kulturellt igen?
Johanna: Kanske kan man kalla det orsak och verkan. Det finns alltid anledningar till att rörelser tappar medlemmar. Beter LO och (s) sig som man gör får man skylla sig själv. Det finns så klart fler anledningar till att man inte är en massrörelse längre, men kulturen kunde samla massorna. Det var inte kulturen i sig som lockade, utan budskapen som formulerades genom kulturen. När ett budskap formuleras enbart i budgetpropositioner … ja det dra väl inte massorna med sig?
America: Det finns ett sug efter arbetarklassperspektiv bland människor. Men de får inte det de vill ha, trots att det ju hela tiden påstås att man ger folk vad folk vill ha.
Johanna: Jag hummar instämmande. Jag tror att utrymmet är enormt och att det skulle tas emot med öppna armar.
America: Vi måste göra vår hemläxa gentemot de rörelser där vi är aktiva. Har vi inte ens våra partier med oss i att det krävs en riktad politik för att få fram en arbetarkultur är det ännu svårare att få med sig staten.
Johanna: Samtidigt är jag mer pessimistisk. Jag tror inte att arbetarrörelsen kommer att inse detta.
America: Jag träffade Augusto Boal, grundaren och teoretikern bakom forumteaterrörelsen och han berättade hur regeringen Lula agerade när den kom till makten i Brasilien. Som en del av den nya kulturpolitiken prioriterar man forumteatern. Teater för de förtryckta, som den heter, får inte bara pengar utan även deras praktik har prioriterats. Man arbetar med forumteater i fängelser, med psykiskt störda, i skolor med mera. Arbetarregeringen vet alltså vilket slags kultur de ska prioritera när de kommer till makten. Samtidigt som det är klart att även annan kultur får sin del av budgeten. Om vi får en arbetarregering vid nästa val, vilket vi antagligen får – plus miljöpartiet – så kommer de inte prioritera kulturformer som syftar till att nå våra förtryckta grupper. Nej, man kommer möjligtvis att öka anslagen till de fria grupperna. Men mer pengar till fria grupper ger inte mer radikal teater i Sverige. Man måste vilja något annat.
Johanna: Vi måste arbeta mer inom våra organisationer. Det finns ingen mening med riktade medel mot mer progressiv teater till exempel om det inte finns några som kan stiga fram och skapa den. Och det ser ganska skralt ut. Vänstern borde fundera över hur man ska bredda dagens kulturliv och återerövra det deltagande som har tappats.
America: Jag är optimistisk. Det finns, som vi har sagt, utrymme. Jag har precis haft premiär i Norrsundet utanför Gävle med en pjäs som är väldigt politisk och har precis allt det som man kan kritisera 70-talsteatern för. Det är arbetare på scen. Den har ett väldigt tydligt politiskt budskap. Den är inte särskilt konstnärlig, inte estetiskt nyskapande. Men folket i Norrsundet och lokala recensenter, även LO-tidningen, har tyckt mycket om den. Det finns plats för politisk kultur. Jag tror inte att min pjäs är speciellt unik och jättebra, men där finns ett utrymme, och folk vill ha det fyllt. Det är bara att sätta igång att skapa.
Så kulturen, och kanske till och med en vänsterpolitisk kultur, är inte uträknad oavsett hur Reinfeldts marknadsrecept kommer att låta?
America: Jag tror att det kommer en ny våg med vänsterpolitisk kultur.
Sverker: Jag också. Jag tror att hela samhället kommer att omformas inom en snar framtid. Från det här marknadssamhälle vi har nu till något annorlunda. Och det kommer kulturen att vinna på. Antalet humaniorastudenter brukar till exempel gå spikrakt uppåt vid lågkonjunktur. Det kan inte bara förklaras med att folk jobbar under högkonjunkturer, utan det infinner sig ett annat stämningsläge i lågkonjunkturen där pengar plötsligt inte är lika viktigt, inte är allt. Man blir mer intresserad av andra saker i världen. Det kommer vi att få se. Ett plus är att det är en verksamhet som inte ger ifrån sig massa koldioxidutsläpp!

Johanna Storbjörk
Ålder: 22
Gör: Studerar till bibliotekarie vid Växjö
universitet. Sitter i SSUs förbundsstyrelse.
Rekommenderar: Liv Strömquists seriealbum 100 procent fett.
Vill se som nästa kulturminister: Göran Greider.

America Vera Zavala Ålder: 33
Gör: Dramatiker, aktivist, verksamhetsledare för Botkyrka Communityteater
Rekommenderar: Stödja Palestina på alla tänkbara sätt.
Vill se som nästa kulturminister: Birgitta Englin, vd på Riksteatern

Sverker Lenas
Ålder: 34
Gör: Kritiker i DN Kultur
Rekommenderar: Cormac McCarthys roman Vägen, Danny Boyles nya film
Slumdog Millionaire och Detektivbyråns album Wermland.
Vill se som nästa kulturminister: Åsa Linderborg

(Publicerad i Tvärdrag 6/2008, utkommen i januari 2009. Fotografi: © Tommy Toresjö.)

Forskning och baksteg

När världens politiker har förpassat klimatförnekelsen till historien vill de ge intrycket av att det som sker är handfast aktion. Men de vetenskapliga beräkningarna som de politiska besluten grundar sig på är redan föråldrade – och felet är systematiskt.

I morgon fredag avslutas FN:s klimatkonferens i polska Poznan. Tolv dagars förhandlingar ska förhoppningsvis ha oljat maskineriet inför klimattoppmötet i Köpenhamn om drygt ett år. I Köpenhamn ska ett nytt klimatavtal för jordens alla länder förhandlas fram, ett avtal som ska ta vid 2013 när Kyotoavtalet löpt ut.
Åsiktsskillnaderna om hur mycket utsläppen av koldioxid måste minska är stora. FN:s klimatpanel IPCC menar till exempel att minskningar på mellan 25 och 40 procent till 2020 är nödvändiga för att undvika en oöverblickbar temperaturhöjning. Under mötet i Poznan kommer EU:s ministerråd sannolikt att anta ett energi- och klimatpaket som förväntas innehålla mål om 20 till 30 procents minskning för EU till 2020.
Klimatrörelsen däremot menar att en halvering är nödvändig till 2020. Vissa vill gå längre. Svenska Tällbergstiftelsen menar i en nysläppt rapport, Grasping the climate crisis, att industriländernas utsläpp måste minskas med hela 70 procent till 2020 för att sedan helt upphöra till 2050.

Det stora gapet mellan å ena sidan regeringars, företags och överstatliga institutioners siffror och å andra sidan intresseorganisationers och klimatrörelsers siffror beror inte enbart på skillnader i perspektiv och ideologi. Gapet vidgar sig beroende på vilka källor man förlitar sig på. De seriösa nationella och internationella politiska ramverk som nu arbetas fram vilar nästan uteslutande på IPCC:s rapporter (fyra stycken mellan 1990 och 2007; IPCC samlar ihop och utvärdera världens klimatforskning, men utför ingen egen forskning).
Kritiker hävdar dock med allt starkare röst att IPCC:s rapporter, som politiker och förhandlare baserar sig på, är daterade. Johan Rockström, vd för Stockholm Environment Institute och medförfattare till rapporten Grasping the climate crisis säger i ett pressmeddelande att: ”Ett av de största och viktigaste orosmomenten inför de pågående klimatförhandlingarna är att dessa bygger på vetenskap och kunskap som redan är föråldrad. IPCC:s fjärde rapport, som kom år 2007 bygger på vetenskap från 2006 och tidigare. Nu vet vi att situationen har blivit mycket allvarligare.”

Den kristdemokratiske EU-parlamentarikern Anders Wijkman är även han medförfattare till rapporten. På telefon från Bryssel förtydligar han kritiken:
– IPCC är en bra process, men att nya rapporter kommer så sällan som vart femte år är allvarligt. Vi lär oss mycket nytt varje månad men tar beslut som sträcker sig över 10-15 år. Risken är stor att vi låser fast oss vid en utveckling vi absolut inte vill ha, säger Anders Wijkman.
Han gör en jämförelse med andra områden. Skulle vi vilja ha en ekonomisk politik som bygger på möten vart femte år?

– Vi måste ha årliga uppdateringar. Det är fullt möjligt och bara en fråga om pengar, säger Anders Wijkman.
I Climate Safety – publicerad i dagarna av brittiska Public Interest Research Centre (PIRC) – konstateras att i många fall har det iakttagits händelser till följd av klimatförändringar långt tidigare än vad IPCC:s rapport från 2007 förutspått. Man skriver torrt att det skett ”även kort tid efter att rapporten publicerats”. Det syftar bland annat på Arktis smältning. IPCC:s rapport förutspår att Arktis kan vara isfritt på sommarhalvåret vid det här århundradets slut. (Andra uppgifter har talat om 2090, 2080 eller 2060.) Den senaste forskningen pekar dock åt att Arktis troligen är isfritt sensommaren om tre till sju år.

En annan punkt där IPCC skiljer sig från den senaste forskningen är vilken högsta temperaturhöjning som är godtagbar för att undvika det som FN kallar farliga klimatförändringar. IPCC säger två grader Celsius. Nya rapporter från såväl brittiska Hadley Centre som från Nasa-forskaren Dr James Hansen menar att 1,7 graders höjning är max. På papperet kan det som ut som små skillnader. I verkligheten rör det sig om drastiska skillnader, i värsta fall om liv och död för många miljoner människor.
– Klimatförändringarna är ett nytt område. Vi är nästan alla nybörjare. Men det är en gåta för mig hur man kan ta beslut utan att ha ett aktuellt underlag, säger Anders Wijkman.

Vad beror de stora skillnaderna i uppskattning på?
Gwynn Dyer, akademiker och journalist specialiserad på samtida krig, och aktuell med boken Climate Wars menar att IPCC är en alltför försiktig kraft. Att deras siffror ger en felaktig bild av klimathotet. Han anger tre skäl:
– För det första så bekostas IPCC av makten [government] och de vill inte ha dåliga nyheter. IPCC:s summeringar redigeras av regeringar vilket gör resultaten försiktiga. För det andra så arbetar kommittéerna i IPCC genom konsensus. I praktiken innebär det att de försiktigaste forskarna ”sänker siffrorna”. Och för det tredje är IPCC:s siffror gamla eftersom det tar flera år för forskarresultat att nå ut ens i forskarvärlden.
Detta får förstås konsekvenser för den politik som beslutas.
– Man kan inte räkna med att förhandlare och diplomater som inte är vetenskapligt utbildade ska kunna sätta sig in i nya forskningsrön, säger Anders Wijkman.
I nästa andetag beklagar han sig över att endast han och en annan talare av totalt 45 stycken nämnde nyare källor än IPCC under ett pågående möte i Bryssel om EU:s energi- och klimatpaket.

Som många klimatdebattörer understrukit har IPCC:s rapporter också en annan brist. Synen på återkopplingseffekter (feed-backs) och skred (tipping-points). Grundtanken här är att en effekt av ökad temperatur kan föda en annan effekt (återkoppling), vilken i värsta fall orsakar ett fullständigt omkullkastande det hittillsvarande (ett skred). ”Ekosystem, från små sjöar till stora savanner, karaktäriseras av icke-linjära dynamiker, med långa perioder av till synes ingen förändring följda av perioder av hastig förändring”, beskrivs processen i Grasping the climate crisis.
Om Arktis skulle försvinna skulle det inte höja havsnivån i världen, men när Arktis försvinner finns ingen is som kan reflektera tillbaka värme ut ur biosfären. I stället lagrar det mörka vattnet värme (så kallad albedoeffekt) vilket gör att intilliggande Grönland börjar tina upp. Och när temperaturen höjs hotar delar av Grönlands istäcke att störta ner i havet, vilket inte bara höjer temperaturen ytterliggare när mörkt land barläggs utan även höjer havsnivån.
Förändringen sker alltså inte gradvis utan i språng. Vilket IPCC inte har tagit med i sina rapporter.
En mycket oroande återkopplingseffekten ser forskare tecken på i dag. Permafrosten i Sibirien och Alaska – ja även Lappland – börjar tina och frigöra metan, en ”växthusgas” minst 20 gånger starkare än koldioxid. (I somras uppmätte forskare metanhalter dryga hundra gånger större än normalt i Sibirien.) Detta nämns inte i IPCC:s senaste rapport.

Men kan inte IPCC:s misstag korrigeras i efterhand?
I bästa fall ja. Den uppenbara faran med IPCC:s eftersläpning är att de politiska besluten av dagspolitiska orsaker inte sällan lägger sig på en försiktigare nivå än vad IPCC:s redan försiktiga rapporter föreslår. Vi får då en politik som tror sig hantera problem korrekt men inte ger de förväntade resultaten (vilket kan rasera politikernas förtroende för forskarråden och allmänhetens förtroende för politiken och forskarråden). I värsta fall kan det vara för sent att stabilisera temperaturhöjningen på en nödvändig nivå.
– Upplägget för IPCC måste förändras så att de som fattar besluten är uppdaterade. Politikerna måste ha en möjlighet att fatta rätt beslut. Det här är en fråga som måste resas inom FN:s klimatkonvention, säger Anders Wijkman.
Har du pratat med någon inom Alliansen om det här?
– Inte ännu. Men jag ska tala med Andreas Carlgren när jag träffar honom.

(Publicerad i Flamman 081211. Foto: wili hybrid, Creative Common.)

Vad gör finanskrisen med klimatpolitiken?

För drygt en månad sedan, när finanskrisen toppade varje nyhetssändning, stod miljöminister Andreas Carlgren (c) ensam öppen med sin oro. Han befarade att finanskrisen kan hota det klimatavtal som ska undertecknas i Köpenhamn i december 2009. ”När den nya administrationen tar över har USA det värsta budgetunderskottet sedan 1930-talet och deltar i två krig. Den nya presidentens uppmärksamhet riskerar att slukas av det”, sa Carlgren till Svenska Dagbladet 11 oktober då det fortfarande stod oklart vem som skulle bli vinnare.

Några veckor senare formulerade Carlgren sin oro på ett bredare plan under ett möte med Nordiska Rådet: ”När vi de senaste åren mötts har klimatfrågan stått högst på den mediala och politiska dagordningen. Nu möts vi i tider av finansiell oro. Frågan ställs: kommer nödvändiga klimatåtgärder nu att få vänta?”

Är miljöministerns oro riktig? Innebär krisen inom finanskapitalet, som nu växt till en global ekonomisk kris, ett våldsamt stopp i den nödvändiga resan mot kraftigt sänkta koldioxidutsläpp och minskad resursförbrukning?

– Snacket går. I EU hörs tongångar om att klimatpolitiken måste omvärderas, säger Gunnar Lindstedt, journalist på Veckans affärer och författare till böckerna Olja och Svart jord.

Som exempel nämner Gunnar Lindstedt att Italien vill fördröja det så kallade 20-20-20-målet, det vill säga en 20 procents ökning av energieffektiviteten, 20 procents minskning av utsläppen från växthusgaser och 20 procents andel av förnyelsebara källor i EU:s energikonsumtion år 2020. Målet sägs drabbade den italienska industrin för hårt. Polen har uttryckt liknande tvivel.

Författaren och civilekonomen Kenneth Hermele tycks dela oron.

– Klimatfrågan kommer att hamna i bakgrunden. Men en ekonomisk kris i ryggen blir viljan att göra politik och ställa starka krav mindre, säger han, och fortsätter:

– Det har varit svårt att föra upp klimatfrågan på bordet redan när de ekonomiska kurvorna pekade uppåt. Inget tyder på att klimatfrågorna kommer hamna centralt när G8 möts i Washington 15 november.

* * *

Om miljö- och klimatorganisationer känner oro är det inget man av taktiska skäl visar. På sin blogg skriver Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson att lågkonjunkturer skapar ”möjligheter” att ”omstrukturera näringslivet och investera i långsiktigt viktiga projekt som man inte har råd med när alla resurserna redan är upptagna”. När forskare från över 22 länder nyligen träffades i Lund, under rubriken ”The Planet in 2050”, för att diskutera klimat- och resursrelaterade frågor, kallade man den pågående ekonomiska krisen för en ”unik möjlighet att slå in på nya vägar”.

Kenneth Hermele tycks mena att detta är en önskedröm.

– Det uttrycks förhoppningar om ett Breton Woods II. Men när man samlades i Breton Woods första gången, för 60 år sedan, var situationen den rakt motsatta än den vi har idag. Då frågade man sig: Hur ska vi få till maximal produktion?

Underförstått att i och med klimatkrisen är ökad konsumtion som tillväxtmotor inte önskvärd.

Gunnar Lindstedt är inne på samma spår:

– På 1930-talet kunde hjulen komma igång efter Depressionen på grund av att billig olja slog igenom och konkurrerade ut kol som energikälla. Nu har vi ingen billig olja att tillgå, trots att priset för tillfället sjunker. Och det är en tidsfråga innan oljepriset stiger igen.

Han ser en positiv effekt av den ekonomiska krisen. Han menar att teknikoptimisterna har tagit över klimatdebatten med följden att det nödvändiga politiska agerandet inte sker med hänvisning till att tekniken kommer lösa problemen – längre fram.

– Krisen hejdar optimisterna. Utan pengar är deras agenda omöjlig.

Men samtidigt är Gunnar Lindstedt enig med de klimatdebattörer som ser kraftiga investeringar i reella klimatlösningar som en väg ut ur beroendet av fossila bränslen.

– Finanskrisen visar tydligt att samhället bör ställas om till lågenergisamhälle.

Trots sin invändning mot 1930-talets krispaket som recept för dagens situation, är det statliga och överstatliga lösningar Gunnar Lindstedt förordar.

– Efterfrågestimulans behövs. Just som i New Deal. Men inte beredskapsarbeten i form av vägarbeten. Bygg ut kollektivtrafiken i stället. Statens resurser måste börja användas till rätt saker. Att rädda banker vette fan om det är långsiktigt, säger han.

* * *

”Det här är nog det värsta vi upplevt på generationer”, sa EU-kommissionären Joaquin Almunia vid en presskonferens förra veckan, enligt Svenska Dagbladet. Det han syftade på var EU-kommissionens ekonomiska prognos. Under årets andra kvartal uppvisade EU nolltillväxt. EU:s ekonomi kommer att hamna på minus – så kallad recession – under tredje och fjärde kvartalet. 13 av EU:s 27 länder kommer att glida ner i recession i år eller nästa år.

Kommissionen sätter till hopp till en sjunkande inflation som ger hushållens mer disponibla inkomster. Hoppet står till den privata konsumtionen. Men då har EU-kommissionen tagit av sig klimatglasögonen.

Nolltillväxt, eller rent av recession, får förstås ekonomer, politiker och journalister att riva sitt hår. Men inom klimatrörelsen kan man på gräsrotsnivå höra andra tongångar. Att en recession kan vara nyttig. Tanken är enkel: om ekonomin svalnar, minskar överförbrukningen av jordens resurser.

Kenneth Hermele håller med om att vid en första anblick kan en recession ha positiv klimatpåverkan, eller snarare, minskad negativ påverkan.

– En minskad tillväxt kan leda till minskad produktion vilket ger minskade utsläpp av växthusgaser och minskad förbrukning av fossila bränsle. Även minskade antal transporter ger ett minskat avtryck, säger han.

Det ekologiska avtryck Kenneth Hermele talar om är ett begrepp som används för att mäta hur stort miljöutrymme en individ, ett samhälle eller hela mänskligheten tar. Alltså hur stor biologiskt produktiv yta som krävs för att ta fram det som konsumeras och hantera det avfall som bildas. I genomsnitt förbrukar en svensk någonstans mellan fem och sex hektar – och om jordens resurser skulle fördelas jämt skulle vi ha runt två hektar var.

Men:

– Även om tillväxten står stilla ett antal år framöver kommer det ge så små förändringar att det inte skulle räcka för att stabilisera klimatet, säger han.

Gunnar Lindstedt beskriver situationen snarlikt:

– Lågkonjunkturen leder definitivt till att trycket på jorden minskar. Men det räcker inte. Det måste till en ekonomisk förändring, en utveckling utan ekonomisk tillväxt.

Utan tillväxt?
– Systemet idag bygger på att vi har anställning, får lön, producerar. Men framöver kommer vi att behöva ägna oss åt egenarbete, ja arbete för vår självförsörjning. Om tio år kommer en miljon människor arbeta inom jordbruket i Sverige, på hel- eller deltid, säger Gunnar Lindstedt.

* * *

Fakta: En ny grön giv
Det har varit en återblickarnas tid sedan bolåneinstituten ”Fannie Mae” och ”Freddie Mac” föll in i den amerikanska statens armar. En finanskris av den kaliber vi befinner oss i sägs inte ha ägt rum sedan 30-talets depression.

Depressionen krävde ett starkt statlig ingripande för att kväsas. I form av stöd till industrin och jordbruk, samt skapande av offentliga arbeten, tog den president Roosevelt Amerika ur eländet. Hans New Deal var så radikalt att Högsta domstolen förklarade vissa delar av programmet som illegala.

I en ny rapport efterlyser Londonbaserade New Economic Foundation, NEF, en New Green Deal. Rapportens författare formulerar dagens problembild som tredelad (the triple crunch): finanskrisen, klimatförändringar och högt oljepris. Metoden att möta dessa problem delar de i sin tur upp i två delar: Först strukturella förändringar av regelverket för det nationella och internationella finanssystemet. Exempelvis återreglering av finanshandel och stängande av skatteparadis. Sedan ett investeringsprogram för utveckling av förnyelsebara energikällor och energibesparande teknik, och detta i kombination med efterfrågestyrning.

Den nya gröna givens mål är ett hållbart, energisnålt och socialt rättvist system. Programmet vilar i huvudsak på en keynesiansk modell. Genom bland annat ökad beskattning av fossila bränsle – så kallade realistiska priser som räknar in klimatkostnader – ska fonder skapas. Fonderna ska användas för att stimulera fram sysselsättning inom en klimatomvandlingssektor. (Förra året skapades 25.000 jobb i Tyskland inom denna sektor, totalt arbetade 250.000 med förnyelsebar energi i Tyskland 2007, enligt The Guardian.)

Green New Deal-rapporten är skriven för brittiskt bruk, men lämpar sig väl för svensk användning. Läs mer på: www.neweconomics.org och neftriplecrunch.wordpress.com.

(Publicerad i Flamman 081113. Foto: Nitot, Creative Common)

En resa till skräpets mörka hjärta

Skräp är ett snabbt, vetgirigt och vindlande reportage i bokform om det som klyschigt kan kallas konsumtionssamhällets baksida. Skräpet. Soporna. Avfallet. Men framför allt ett reportage om den marknadskapitalistiska mentaliteten och vilka konsekvenser den får för jorden och dess klimat. Vilket ju påverkar oss i stor grad.

Som många andra har journalisten Mattias Hagberg blivit berörd av klimatlarmen. Men där de flesta snabbt skakar av sig obehaget som en mardröm man vill glömma, gör Mattias Hagberg tvärtom. I en jakt på svar följer han sina sopor på en resa som tar honom världen runt, men framför allt på djupet, in till samhällssystemets ekonomiska kärna.

Svenskar sopsorterar som inga andra. Vi står där med en tvättad glasflaska framför plastigloon och undrar om flaskan räknas som vitt eller färgat glas – och vi tror att vi gör skillnad. Den där återvinningssymbolen talar ju om det för oss. Att här går inget förlorat.

Det är inte sant. Idag är sopor en vara bland andra, men den är synnerligen energikrävande.
Över tid har synen på sopor förändrats. 1929 installerade HSB Sveriges första sopnedkast. Landet moderniserades och sophanteringen var en del i det nya, funktionella samhället. Adjö till Lort-Sverige. Hej till Hygien-Sverige.

Men på 1960-talet brast visionen om det fria, rena Sverige. Det växande sopberget gick inte att ignorera. Lösningen var enkel. Man började betrakta sopor som en resurs. Sopförbränningsanläggningar byggdes. Fjärrvärmen leddes till miljonprogrammen. Allt var frid och fröjd för soporna.

Det dröjde till tidigt 1990-tal innan soporna blev en politisk fråga igen. Alla talade om kretslopp. Det som tas ur jorden ska återbördas jorden. Punkt. Och på detta följde krav på närhet och småskalighet. Sådan såg visionen om kretsloppssamhället ut. Vad som idag låter obskyrt var allmängods då, i alla fall i retoriken. I centerns partiprogram konstaterade man 1991 att om kretsloppen bryts hotas människans överlevnad. I Rio de Janeiro 1992 fastslog ett FN-toppmöte att stater bör ”begränsa och undanröja ohållbara produktions- och konsumtionsmönster”.
Alla tycktes överens. På samma sätt som (nästan) alla idag är eniga om att klimathotet måste tas på allvar. Ändå står vi där vi gör idag. Kretsloppssamhället har blivit återvinningssamhället, men ändå pekar kurvor, tabeller och profeter åt samma håll.

Hur kan det fortgå?

Det låter cyniskt, men är inte mindre sant, att återvinningsideologin är en av konsumtionshetsens förutsättningar. Genom att våra sopberg varje dag forslas bort, sorteras och bränns synliggörs inte resursfrosseriet. Och återvinningsvinsten är liten i jämförelse med den energi sopförbränningen förbrukar.

Vidare importeras sopor dagligen för att hålla de gigantiska sopförbränningsfabrikerna lönsamma. Samtidigt går en rörelse i motsatt riktning när svensksorterat teknikskrot skeppas över hela världen, till dem som för tillfället betalar bäst kilopris. Reportaget är svindlande otäckt när Mattias Hagberg följer sitt teknikskrot till Ghana och återvinningens cynism blir fysiskt tydlig.

Sopor är big business. Resurskrävande big business.

Det är här Hagbergs bok tar en vändning som är nödvändig. Han får i sin kunskapsjakt syn på marknaden och därigenom syn på politiken, dessa två siamesiska tvillingar. Här blir Skräp en högst politisk bok. Stödd på sociologiskt tankegods tecknar Hagberg bilden av ett samhällssystem där den tillväxt som skapas går förlorad i ”ett socialpsykologiskt spel oss människor emellan”. Ett samhäller där ”vi faktiskt inte använder vårt ökande välstånd till vård, skola och omsorg” utan ”vi lägger mer och mer resurser på konsumtion som enbart är inriktad på livsstil och status”. Dessa påstående ska ses i relation till utförsäljningen av det offentliga. Av välfärdens urholkande. Tillväxt är kanske en välfärdsmotor, men det är skillnad på en tillväxt som investeras i det offentliga och en som går till privatkonsumtion.

På så sett förekommer Mattias Hagberg – förmodligen omedvetet – den vanliga vänsterkritiken att konsumtionskritik är småborgerligt tjafs som uppstår så fort arbetarklassen får det bättre ekonomiskt.

Något att tänka på där vi står framför plastigloon och tvekar.

(Recension publicerad i Flamman. Foto: Mattias Hagberg.)

Sopigt budskap från framtiden

(Publicerad på Aftonbladets kultursida idag, men ligger inte på nätet. Update: jo nu gör det.)

Aningen oväntat kommer ett skruvat inlägg i klimatdebatten. Direkt från Disneys drömfabrik dessutom. I Wall-E får vi följa kärlekshistorien mellan robotarna Wall-E och Eva som möts på den av människan övergivna jorden. Om kärleken mellan de tu (som givetvis är en han och hon) berättas subtilt och långsamt, dunkas i motsats filmens underliggande budskap fram med en avfallskvarns känslighet:
Skräp är klimatboven.
Redan i öppningsscenen panoreras fram mellan torn av skräp som sträcker sig högre upp i himlen än de intilliggande skyskraporna. Och nere på marken blinkar miljontals reklamskyltar för obefolkade, sopstinna gator. Jorden är död, förstörd, dränkt i reklam och skräp.
Skräp är klimatboven.
Men vad räknas som skräp? Alla restprodukter som mänskligt liv lämnar efter sig? Eller de restprodukter som visst mänskligt liv lämnar efter sig? I Wall-E har mänskligheten tagit sin tillflykt till rymdskeppet Axiom, ett intergalaktiskt Birka Paradise, där de lever i materiellt överflöd och intellektuell svält. På menyn står skräpmat, skärp-tv, skräpliv. Människorna är lata, tjocka och fula. En klassisk bild av arbetarklassen (tänk Homer Simpson eller Svensson, Svensson). Wall-E sätter, förmodligen omedvetet, likhetstecken mellan klimatkaoset och arbetarklassens konsumtionsmönster. Ett budskap som redan idag är satt på repeat i klimatdebatten.
Arbetarklass är skräp är klimatboven.
Är det så? Är arbetarklassens livsstilar mer koldioxidfeta än andra? Nej. KTH-forskning visar att medelklassen gör mycket större ekologiskt avtryck än ekonomiskt svagare grupper. Ett fritidshus i vacker natur är inte bättre än hundra Big Meal i ett glättigt köpcentrum. Vilket är lätt att felaktigt tro när estetik sätts framför fakta. När klimatproblematiken definieras av dem som tror sig välja kvalitet och inte konsumera. De som inte turistar utan reser. De som får sin världsbild bekräftad av Wall-E.
Synd att en så konstnärligt vågad film inte tänker friare än dess skapares egna fördomar.

Jag har sett min generations kreativaste hjärnor kollapsa

Det är för mycket. Det kan inte vara sant. Från och med nu är satir en omöjlig konstform. Nyspråk en otillräcklig liknelse. Lögn har förlorat sin innebörd. Det går helt enkelt inte med de vildaste av hjärnor att tänka sig fram till det här. 

Snälla säg att det här är ett språkmaterialistiskt situationistupptåg som vill undersöka vad själva språket som social konstruktion mäktar bära – innan det övergår i kolsmutsig vattenånga. 

(Här kom tipset ifrån. Så här ser verkligheten ut när pr-festen är över. För en skönlitterär vinkel på det hela, läs den här.)

Apropå gårdagens Debatt i SVT

Kulturkramarna och kulturhatarna har bråda dagar. Ansatta av en segerviss borgerlighet har kulturarbetarna – och deras supportrar – sakteligen börjat formera små motståndsfickor. Man skapar tankesmedjor och nätverk, gör upprop och turnéer. Kort sagt: man organiserar sig. Inte en dag för tidigt.

Att det sker först nu är beklagligt. Det är inte så att kommersialiseringen av det offentliga rummet påbörjades när Alliansen kom till makten. Det är, såklart, en ständigt pågående process som först nu hamnat i mediebelysning på riktigt. Under många år har delar av vänstern och en och annan kantstött litteraturvetare förgäves försökt elda på debatten. Deras brösttoner och allvarliga ilska har lagt ett löjets skimmer över dem. Gjort det lätt att avfärda dem som smått haveristiska. Inte för att de har haft fel, utan för att de har varit så ensamma. Men nu har debattvinden vänt.

Kanske är det så att soporna måste hamna framför egen dörr innan det är dags att städa. Kanske har de stadigt försämrade villkoren för kulturen tvingats äta sig in i vardagen hos kulturlivets etablerade skikt för att det ska bli en fråga på agendan, trots att man från (vänster)politiskt håll, där överblicken är större, varit på det klara med försämringarna hela tiden.
Eller så är det kanske så att mediadramaturgin med kulturkramare vs. borgerlighetens alla Staël von Holsteins passat bättre än några upprörda bibliotekarier som vill ställa sin kommunledning till svars.
Fan vet.
Men som sagt, inte en dag för tidigt.

Efter att ha sett gårdagens Debatt på SVT tror jag att det finns två (som blir tre) goda saker att utvinna ur den attack som kulturen idag utsätts för:
1. Att kulturens försvarare tvingas formulera varför kulturen är viktig.
2. Att kulturarbetarna kommer att tvingas ingå i allianser med andra kulturförsvarare för att bli många och därmed starka.

Punkt 1 och 2 formar tillsammans en tredje punkt, en synergieffekt som de säger inom näringslivet. Punkt 2 har nämligen fördelen att om punkt 1 inte får formuleras hermetiskt inom kulturarbetarnas sfär blir den per automatik bredare. Kulturen har faktiskt ett reellt problem i att dess utövare inte sällan ser sig själv som:
1. Någon gudomlighets bundsförvanter på jorden.
2. Som svaret på frågan vad livet går ut på.
3. Som ett motgift mot en förmodad dumhet allmänt utspridd samhället.

Därför är allianser inte bara bra, utan nödvändigt. Först då kan kulturens arbetare argumentera för kulturens sak utan att framstå som att de enbart talar i egen sak. Och först då kommer borgerligheten att framstå som just så kulturfientliga och oförstående inför andra människor som de är.

Och all denna argumentation har jag skrivit enbart för att puffa för Det Osynliga – en monolog som blivit en tankesmedja som blivit en bok. Skrev en artikel om föreställningen och författaren för ett år sedan. Den hittar du här nedanför.