En resa till skräpets mörka hjärta

Skräp är ett snabbt, vetgirigt och vindlande reportage i bokform om det som klyschigt kan kallas konsumtionssamhällets baksida. Skräpet. Soporna. Avfallet. Men framför allt ett reportage om den marknadskapitalistiska mentaliteten och vilka konsekvenser den får för jorden och dess klimat. Vilket ju påverkar oss i stor grad.

Som många andra har journalisten Mattias Hagberg blivit berörd av klimatlarmen. Men där de flesta snabbt skakar av sig obehaget som en mardröm man vill glömma, gör Mattias Hagberg tvärtom. I en jakt på svar följer han sina sopor på en resa som tar honom världen runt, men framför allt på djupet, in till samhällssystemets ekonomiska kärna.

Svenskar sopsorterar som inga andra. Vi står där med en tvättad glasflaska framför plastigloon och undrar om flaskan räknas som vitt eller färgat glas – och vi tror att vi gör skillnad. Den där återvinningssymbolen talar ju om det för oss. Att här går inget förlorat.

Det är inte sant. Idag är sopor en vara bland andra, men den är synnerligen energikrävande.
Över tid har synen på sopor förändrats. 1929 installerade HSB Sveriges första sopnedkast. Landet moderniserades och sophanteringen var en del i det nya, funktionella samhället. Adjö till Lort-Sverige. Hej till Hygien-Sverige.

Men på 1960-talet brast visionen om det fria, rena Sverige. Det växande sopberget gick inte att ignorera. Lösningen var enkel. Man började betrakta sopor som en resurs. Sopförbränningsanläggningar byggdes. Fjärrvärmen leddes till miljonprogrammen. Allt var frid och fröjd för soporna.

Det dröjde till tidigt 1990-tal innan soporna blev en politisk fråga igen. Alla talade om kretslopp. Det som tas ur jorden ska återbördas jorden. Punkt. Och på detta följde krav på närhet och småskalighet. Sådan såg visionen om kretsloppssamhället ut. Vad som idag låter obskyrt var allmängods då, i alla fall i retoriken. I centerns partiprogram konstaterade man 1991 att om kretsloppen bryts hotas människans överlevnad. I Rio de Janeiro 1992 fastslog ett FN-toppmöte att stater bör ”begränsa och undanröja ohållbara produktions- och konsumtionsmönster”.
Alla tycktes överens. På samma sätt som (nästan) alla idag är eniga om att klimathotet måste tas på allvar. Ändå står vi där vi gör idag. Kretsloppssamhället har blivit återvinningssamhället, men ändå pekar kurvor, tabeller och profeter åt samma håll.

Hur kan det fortgå?

Det låter cyniskt, men är inte mindre sant, att återvinningsideologin är en av konsumtionshetsens förutsättningar. Genom att våra sopberg varje dag forslas bort, sorteras och bränns synliggörs inte resursfrosseriet. Och återvinningsvinsten är liten i jämförelse med den energi sopförbränningen förbrukar.

Vidare importeras sopor dagligen för att hålla de gigantiska sopförbränningsfabrikerna lönsamma. Samtidigt går en rörelse i motsatt riktning när svensksorterat teknikskrot skeppas över hela världen, till dem som för tillfället betalar bäst kilopris. Reportaget är svindlande otäckt när Mattias Hagberg följer sitt teknikskrot till Ghana och återvinningens cynism blir fysiskt tydlig.

Sopor är big business. Resurskrävande big business.

Det är här Hagbergs bok tar en vändning som är nödvändig. Han får i sin kunskapsjakt syn på marknaden och därigenom syn på politiken, dessa två siamesiska tvillingar. Här blir Skräp en högst politisk bok. Stödd på sociologiskt tankegods tecknar Hagberg bilden av ett samhällssystem där den tillväxt som skapas går förlorad i ”ett socialpsykologiskt spel oss människor emellan”. Ett samhäller där ”vi faktiskt inte använder vårt ökande välstånd till vård, skola och omsorg” utan ”vi lägger mer och mer resurser på konsumtion som enbart är inriktad på livsstil och status”. Dessa påstående ska ses i relation till utförsäljningen av det offentliga. Av välfärdens urholkande. Tillväxt är kanske en välfärdsmotor, men det är skillnad på en tillväxt som investeras i det offentliga och en som går till privatkonsumtion.

På så sett förekommer Mattias Hagberg – förmodligen omedvetet – den vanliga vänsterkritiken att konsumtionskritik är småborgerligt tjafs som uppstår så fort arbetarklassen får det bättre ekonomiskt.

Något att tänka på där vi står framför plastigloon och tvekar.

(Recension publicerad i Flamman. Foto: Mattias Hagberg.)

Sopigt budskap från framtiden

(Publicerad på Aftonbladets kultursida idag, men ligger inte på nätet. Update: jo nu gör det.)

Aningen oväntat kommer ett skruvat inlägg i klimatdebatten. Direkt från Disneys drömfabrik dessutom. I Wall-E får vi följa kärlekshistorien mellan robotarna Wall-E och Eva som möts på den av människan övergivna jorden. Om kärleken mellan de tu (som givetvis är en han och hon) berättas subtilt och långsamt, dunkas i motsats filmens underliggande budskap fram med en avfallskvarns känslighet:
Skräp är klimatboven.
Redan i öppningsscenen panoreras fram mellan torn av skräp som sträcker sig högre upp i himlen än de intilliggande skyskraporna. Och nere på marken blinkar miljontals reklamskyltar för obefolkade, sopstinna gator. Jorden är död, förstörd, dränkt i reklam och skräp.
Skräp är klimatboven.
Men vad räknas som skräp? Alla restprodukter som mänskligt liv lämnar efter sig? Eller de restprodukter som visst mänskligt liv lämnar efter sig? I Wall-E har mänskligheten tagit sin tillflykt till rymdskeppet Axiom, ett intergalaktiskt Birka Paradise, där de lever i materiellt överflöd och intellektuell svält. På menyn står skräpmat, skärp-tv, skräpliv. Människorna är lata, tjocka och fula. En klassisk bild av arbetarklassen (tänk Homer Simpson eller Svensson, Svensson). Wall-E sätter, förmodligen omedvetet, likhetstecken mellan klimatkaoset och arbetarklassens konsumtionsmönster. Ett budskap som redan idag är satt på repeat i klimatdebatten.
Arbetarklass är skräp är klimatboven.
Är det så? Är arbetarklassens livsstilar mer koldioxidfeta än andra? Nej. KTH-forskning visar att medelklassen gör mycket större ekologiskt avtryck än ekonomiskt svagare grupper. Ett fritidshus i vacker natur är inte bättre än hundra Big Meal i ett glättigt köpcentrum. Vilket är lätt att felaktigt tro när estetik sätts framför fakta. När klimatproblematiken definieras av dem som tror sig välja kvalitet och inte konsumera. De som inte turistar utan reser. De som får sin världsbild bekräftad av Wall-E.
Synd att en så konstnärligt vågad film inte tänker friare än dess skapares egna fördomar.

Jag har sett min generations kreativaste hjärnor kollapsa

Det är för mycket. Det kan inte vara sant. Från och med nu är satir en omöjlig konstform. Nyspråk en otillräcklig liknelse. Lögn har förlorat sin innebörd. Det går helt enkelt inte med de vildaste av hjärnor att tänka sig fram till det här. 

Snälla säg att det här är ett språkmaterialistiskt situationistupptåg som vill undersöka vad själva språket som social konstruktion mäktar bära – innan det övergår i kolsmutsig vattenånga. 

(Här kom tipset ifrån. Så här ser verkligheten ut när pr-festen är över. För en skönlitterär vinkel på det hela, läs den här.)