Artikel publicerad i Flamman.
När jag ringer Jenny, kvinnan som är pressansvarig för skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist berättar hon att ”John inte gör mer media”.
Jag svarar att jag ringer från en liten vänstertidning och själv är skräckkonnässör. Det kanske kan bli en rolig intervju och annorlunda?
– Jag mejlar honom, säger Jenny som låter allt annat än imponerad.
Vem kan klandra henne? Den logiska kopplingen mellan liten vänstertidning och skräckgenren är minst sagt oklar. Men bluffen är sjösatt och jag håller tummarna. Förmodligen förgäves.
Att John Ajvide Lindqvist ”inte gör mer media” är lätt att förstå. Hans litterära framgångshistoria de senaste åren är monumental. Med uppväxtskildringen och vampyrromanen Låt den rätte komma in tog John Ajvide Lindqvist ett fast grepp om såväl kritiker- som försäljningslistor, vilket han fortsatt med zombieromanen Hanteringen av odöda, novellsamlingen Pappersväggar och nu den nyutkomna romanen Människohamn. Liksom Åsa Linderborg hör John Ajvide Lindqvist till den lilla exklusiva skara författare som älskas av både recensenter och de som köper böcker på Konsum och Pocketshop.
Men debuten och den följande succén var inte given. Svensk skräck? För de som inte gillar själva genren låter det såklart ointressant. Och landets skräckälskare har trots stort tålamod lärt sig att svensk skräck är skräckinjagande, men inte så som skaparna tänkt.
Svensk skräck? Jodå. Idag finns John Ajvide Lindqvist utgiven på tolv språk. Vid Göteborgs filmfestival fick Tomas Alfredsons filmatisering av Låt den rätte komma in det Nordiska filmpriset. På Tribeca Filmfestival i New York fick filmen det högsta priset i berättarklassen. Svensk skräck? tänkte kanske bolaget bakom filmen när de försummade marknadsföring av filmen. Men nu har man tänkt om, skjutit upp vårens premiär till i oktober och satsar rejält.
Svensk skräck! tänkte De Aderton och gav John Ajvide Lindqvist Svenska Akademiens pris till Harry Martinssons minne förra året. Och för drygt en månad sedan vann han Selma Lagerlöf-priset.
Mot förmodan ringer Jenny tillbaka:
– John undrar ifall Flamman är samma tidning som Norrskensflamman.
– Ja, svarar jag, osäker på om det är bra eller dåligt.
Men en minut senare har jag en intervju bokad. Förklaring får jag när jag träffar John Ajvide Lindqvist i samband med en boksignering på Science fiction-bokhandeln i Gamla Stan, Stockholm.
– För många år sedan skickade jag ut några texter jag skrivit till en rad tidningar. Kenth var den enda som brydde sig om att svara, så jag står i tacksamhetsskuld, säger John Ajvide Lindqvist.
Den Kenth som John Ajvide Lindqvist syftar på är den numera bortgångne Kenth Karlsson, chefredaktör på Flamman under mitten av nittiotalet.
– Norrskensflamman är en av de få tidningar jag har prenumererat på faktiskt. Några år på nittiotalet, säger John Ajvide Lindqvist.
Några av texterna han skickade in publicerades. Sveriges skräckmästare är alltså en före detta Flammanskribent.
Att vi ses i samband med en boksignering på Science fiction-bokhandeln har sin litterära poäng. I efterordet till Pappersväggar framför John Ajvide Lindqvist sitt tack till de ”fyra som kommit till Science fiction-bokhandeln båda gångerna jag signerat”.
Det märks att John Ajvide Lindqvist har blivit intervjuad förr och förmodligen enligt löpandebandprincipen. Alltså av nöjesjournalister som vill ha några citat till sin nyhetsartikel. Den sortens journalister som kallar John Ajvide Lindqvist för Sveriges Stephen King och frågar honom vad han själv är mest rädd för och varför han tror att människor tycker om att bli skrämda.
Inledningsvis under vår intervju svarar John Ajvide Lindqvist inte på de frågor jag ställer utan de frågor han tror att jag ställer. Jag frågar om hans syn på låg- och högkultur och han svarar på frågan om varför filmen Låt den rätte komma in kan vara så bra, trots att det är en vampyrfilm. Det kan tas för divalater men är förmodligen motsatsen; den enda rimliga reaktionen på mediadramaturgins tomgång.
För att bryta läget lägger jag fram en tes:
Som relativt hängiven skräckläsare är det frustrerande att se John Ajvide Lindqvist kallas för Sveriges Stephen King eller liknande. Med minsta kunskap om skräckgenren är det lätt att se att John Ajvide Lindqvist har ett mycket tydligare släktskap med Clive Barker, mannen som bland annat skrivit romanen som ligger till grund för de klassiska Hellraiser-filmerna. John Ajvide Lindqvists miljöer sammanfaller oftare med Stephen Kings än med Barkers, men där Stephen King är en graffoman, djupt förälskad i att skriva (i bemärkelsen producera textmängd; ibland kortar han namnen på sina karaktärer för att göra tegelstensromanerna något kortare), är Clive Barker och John Ajvide Lindqvist förälskade i språket. Vilket gör dem till bättre stilister, och denna språkvård märks på att deras berättelser är mindre i volym. Kort sagt: bättre författare.
Men mer än något annat förenas Clive Barker och John Ajvide Lindqvist i sin upptagenhet av kärleken. Den bärande ryggraden i John Ajvide Lindqvists tre romaner är en vardaglig kärlek – den helande, den sårande, den farliga, den förlåtande, den villkorslösa kärleken. Kärleken i Clive Barkers böcker däremot tar form i begäret, den fåfänga kärleken.
John Ajvide Lindqvists och Clive Barkers författarskap är besläktade genom sin romantiska läggning.
– Se där ja! Visst är det så. Jag inspireras mycket mer av Clive Barker. Han är världens hemskaste, säger John Ajvide Lindqvist och på hans röst hörs att det inte är negativt.
Hur känns det att alltid liknas vid Stephen King?
– Det är lätt att bli trött på. Och dessutom har Stephen King en machosyn på hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Inte värsta sortens, men det finns där och stör mig. Det har inte Clive Barker, av förklarliga skäl. [Clive Barker är öppet homosexuell, red anm]
Att John Ajvide Lindqvist ofta liknas vid Stephen King är inte bara ett uttryck för mainstreammedias genuina ointresse för research utan också dess oförmåga att lära sig det minsta om de breda folklagrens kultur.
– Jag kan möta journalister som säger att ”du skriver skräck, det är väl inte så bra”. Å andra sidan kan journalister försöka pådyvla mig något alltför litterärt. Då måste jag ta ner det och säga att ”jag vill bara att blodet ska spruta, det är sköna grejer”, säger John Ajvide Lindqvist och fortsätter:
– Recensenter tycker ibland att jag ska ta bort skräcken. De tror att skräckelementen är en förevändning för att få berätta om människan och samhället. Men det är tvärtom. Människan och samhället är en förevändning för att ha mina skräckscener.
Det som gör John Ajvide Lindqvist om inte unik, så åtminstone sällsynt är hur han blivit litterärt accepterad trots att han skriver inom en bespottad lågstatusgenre som skräck.
– En kärleksfilm kan vara en romantisk komedi, eller ett Tennesse Williams-drama från sydstaterna. Den kan vara mycket saker. Men skräck upplevs som en begränsad genre.
Underförstått att så är det inte. Redan genrebegreppet i sig är problematiskt. Den episka familjekrönika är en genre. Den fiktiva biografin också. Men dessa genrer upplevs inte som begränsade och behöver sällan förklara sig. De definieras inte ens som genrer. Lågstatuslitteratur delas in i genrer, högstatuslitteratur delas upp i traditioner och tendenser.
Men John Ajvide Lindqvist har som sagt accepterats. Han har inte, till skillnad från Liza Marklund eller andra dussinförfattare blivit uppmärksammad för att han säljer mycket utan sålt mycket för att han är bra. Riktigt bra. ”Trots att det är skräck”, som många måste tillägga för att visa att de egentligen har mer sofistikerad kulturmönster.
– Jag vill befinna mig på en mellannivå. Jag vill skriva högkvalitativ underhållningslitteratur. Eller som jag själv kallar det: fungerande melodram. Som Lars von Triers filmer till exempel. De är så jävla mycket, överlastade, men man köper det. De känns aldrig kalla eller beräknande, de berör.
Känner du dig aldrig lockad att ge dig in i litteraturens finrum?
– Jag skulle kunna. Men jag vill inte. Jag försöker att INTE tänka Litteratur när jag skriver. När jag arbetade på Människohamn visste jag att recensenter skulle tycka att slutet var för stort, för specialeffektsaktig. Jag vet att det skulle bli bättre litteratur om jag tog bort mycket och gjorde det mer subtilt. Men nej. Jag vill att det ska vara så här. Det är kul att skriva det.
Det låter som du skrev det på ren jävelskap.
– Jag ska inte glömma vilken genre jag skriver i. Jag ska absolut inte tänka ”hmm, tar jag bort de här sidorna får jag bättre recensioner och det blir en mer sluten, sfärisk roman”. Jag vill inte skriva höglitteratur. Det tar för mycket tid att sitta och slipa.
Du är väldigt öppen med ditt kreativa arbete. Du pratar, till exempel, om din nästa roman som ska heta Lilla stjärna. (Under intervjun avslöjar han dessutom hur den ska sluta. Och förstör därmed min läsning.) Och i efterordet till Pappersväggar skriver du öppenhjärtigt om novellerna och andra romaner du skrivit. Det påminner om en annan skräckförfattare … – Jag är medvetet inspirerad av Stephen Kings no nonsense-tänkande när han säger: ”Jag är hantverkare. Jag gör så gott jag kan. Hoppas ni gillar det.”
Den här respektlösa synen på litteraturen är vanlig hos författare utan kulturell kapital i ryggen.
– Det är möjligt. Jag har ju inte sånt kapital bakom mig, så jag vet inte. Men människor som kommer från fattiga omständigheter kan ju bli riktigt jävliga när de blir kapitalister. På kulturkapitalets område är det säkert likadant. Har man väl lyckats komma upp till parnassen, eller åtminstone krälar vid foten, då börjar man ikläda sig skruden. Fast om man kom från familjen Rådström eller från Bonnier, skulle det säkert vara väldigt svårt att göra det motsatta, på riktigt, att gå hela vägen ner. Man kan anta attityden, men det går nog inte in på skelettet.
I sitt sommarprat förra året berörde John Ajvide Lindqvist sin klassbakgrund och klassresa. Han beskrev att han har blivit en människa som har Mozart i iPoden men ändå inte vet hur det är att vara en sådan som har Mozart i iPoden. Alltså: man kan göra en klassresa, men ändå aldrig bli helt och hållet förändrad.
– Man kommer inte ifrån sin bakgrund. Men det där med iPoden var mest en bild. Jag har ingen Mozart i min iPod. Jo kanske en låt. Jag lyssnar mest på svensk schlager.
Han sjunger gärna schlager också. Hemma i huset utanför Norrtälje går Singstar Svenska Schlagers [ett slags karaoketevespel, red anm] varmt. Just det spelet använde han i en Dagens Nyheter-intervju i vintras för att förklara klasskillnader för en oförstående journalist: ”Du vet – i mitt universum är singstar lika självklar som psykoanalys i ert. Sånt man gör bara.”
– Min mamma jobbade på lunchservering och slevade upp mat. Och pappa jobbade på ett litet varv som tog hand om sommargästernas båtar. Men trots det, och att jag prenumererat på Norrskensflamman (skratt) är det först på senare år som jag fattat på riktigt att jag är från arbetarklassen.
Har den insikten påpekat ditt skrivande?
– Det var först när jag i Låt den rätte komma in skrev min bakgrund och min biografi som det lossnade. Jag kan genren, jag kan geografin, jag kan de här människorna. Då blev det rätt, när jag inte försökte göra mig till och skriva litteratur längre.
En recensent har velat koppla ihop dig med de svenska arbetarskildrarna.
– (Skratt.) Det måste du såklart fråga eftersom du kommer från Flamman. Du frågar mig mycket saker inga brukar fråga mig om.
Känner du dig som en del i den traditionen?
– Det är kul när en recensent har skrivit så. Precis som det är kul att få Selma Lagerlöf-priset. Jag blir stolt.
Det som skiljer de mest framgångsrika skräckförfattarna – Stephen King, Clive Barker och John Ajvide Lindqvist på hemmaplan – från dem som ligger steget efter – Michael Crichton, Dean Koontz och på hemmaplan, Andreas Roman – är människosynen som ligger latent i berättelserna. De mindre framgångsrika har en mer cynisk, i vissa fall rent konservativ människosyn. Om det är en följd av författarnas sociala bakgrunder kan jag inte vederlägga. Men klart är att författarna med något slags vänsterlutning (Stephen Kings son heter Joe Hill efter just den Joe Hill) är mer framgångsrika. Och bättre.
Jag lägger fram den främre halvan av teorin.
– Det var ett påstående! Koontz har jag läst två böcker av. Men kommer inte läsa något mer. Ytligt liknar han Stephen King. Det är bra idéer, bra skrivet, men jag tycker inte om det. Det handlar om människosyn. Jag har inte tänkt på det, men tror att du har helt rätt. Jag kan i och för sig inte utveckla svaret eftersom det blir att glorifiera mig själv. ”Jag är en fin människa, jag tycker människor är så fina.”
Men du skriver empatiskt även om de mest bestialiska människor.
– Jag försöker behandla de jag skriver om med värdighet, ge dem verkliga historier. I slutändan försöker jag skildra dem psykologiskt trovärdigt för att det ska bli så otäckt som möjligt när det går illa för dem, när de ska bli uppätna eller vad fan det är. På sitt sätt cyniskt av mig. Men under skildrandet känner jag för dem och vill inte att det ska gå illa för dem. Jag mår illa av det själv.
– Det finns något i mig som tycker om Håkan [en pedofil mördare, red anm] i Låt den rätte komma in. Han är ju verkligen den hemskaste människa jag skrivit om, men jag tycker inte han är hemsk, bara ömkansvärd och en ohyggligt sorglig människa.
Eller som Sven-Eric Liedman uttryckt det: att se sig själv i andra. Att se andra i sig själv.
Här tror jag en nyckel till framgång går att hitta, det som bortsett från deras rent litterära kvaliteter förenar John Ajvide Lindqvist och Stephen King. Humanismen, eller radikalare uttryckt: solidariteten, skapar en resonansbotten man som läsare vill återkomma till.
I dina romaner är de flesta personer, såväl de monstruösa som de ordinära, kantstötta människor lägre ner på samhällsskaran. Var kommer de ifrån?
– Jag hämtar dem från min uppväxt i Blackeberg och delvis från min uppväxt med min pappa ute i skärgården. Pappa var extremt tolerant, han dömde inte människor, så runt omkring sig hade han mycket människor som jag tyckte var väldigt jobbiga när jag var liten.
John Ajvide Lindqvist gör en kort paus. Hans sätt att prata avslöjar en erfaren estradör, men här tycks det inte vara en konstpaus, utan en … allvarspaus.
– Och sen kommer människorna inifrån mig själv. Oavsett hur det har gått för mig och oavsett att jag står med på DN:s kritikerlista så är det fortfarande så här jag känner mig i förhållande till andra människor och omvärlden. En del av mig gör det i alla fall.
Han gör paus igen. Jag tänker på Mozart i iPoden. Att man inte kommer ifrån sin bakgrund, och att bakgrunden självklart påverkar hur litteraturen ser ut.
I Gamla Stans turistträngsel gör en man bondfångartricket med en ärta som ligger gömt under en av tre tändstickor.
– Usch det där tricket. Jag brukade stå här och trolla, säger John Ajvide Lindqvist, som är före detta trollkarl i likhet med en av personerna i Människohamn.
– Jag brukade stå precis här och trolla, säger han och pekar på en plats snett mitt emot Science fiction-bokhandeln.
Nu ska ha istället in och signera böcker. Jag nämner de fyra fansen han tackade i efterordet till Pappersväggar.
– Tror du de är här? Det var ändå tre år sedan sist, säger John Ajvide Lindqvist.
(Foto: Mia Ajvide.)
