Vänsterns försuttna chans

När vi träffas i ABF-huset i Stockholm för att prata om kulturen, känns vintern utanför de stora fönstren mer sitta i sinnet än i temperaturen. På kultursidorna har en mer än lovligt smal debatt just klingat av, en debatt som handlat om hög och låg och bred och smal kultur, om kulturkonservatism eller -radikalism är det som ska rädda kulturen från en inbillad kulturskymning. En debatt som berört kanske ett tusental människor i landet. Det är den sortens debatt dagens kulturklimat kan skapa. En intern liten cirkus. De borgerliga perspektiven dominerar inte bara på kultursidorna utan snart sagt varje offentligt sammanhang. Om inget annat övertygar dig: tänk Palestina.
Och snart ska den borgerliga regeringens kulturutredning släppas lös.
I vänsterns allmänna historieskrivning betydde Thatcheråren mycket gott för kulturen. Nyliberalismens avtäckande lockade fram kulturutövares vilja att protestera, att ta ställning, att organisera sig. Vi har sett en rad mobiliseringar inom det svenska kulturlivet sedan regeringen Reinfeldt kom till makten – men då enbart för kulturens villkor och ställning. Är Reinfeldt för blek (även här) för att locka fram politiska motreaktioner eller är det ett tecken på något annat när svenskt kulturliv endast agerar för sitt egenintresse?
America: När regeringen utsåg Cecilia Stegö Chilò till kulturminister sände den borgerliga regeringen tydligt signalen att ”vi kommer att slakta kulturen som den ser ut idag”. Men eftersom hon fick avgå så himla fort och ersattes av Lena Adelsohn Liljeroth som inte känns farlig eller ens särskilt nyliberal, försvann den mobiliserande kraft som Stegö Chilò hade.
Sverker: När Thatcher var vid makten kunde Billy Bragg och andra turnera England runt och spela för folk i kolgruvorna eftersom britterna hade allt att förlora på Thatcher. Men nu sitter så många gisslan med bostadslån, pensioner och så vidare. Det hämmar mycket av det motstånd som skulle komma annars.
Johanna: Vi går in i ett hårdare samhällsklimat. Jag hoppas på en politisk kultur men är inte säker på att den kommer. Men den måste då vara ett resultat av en medveten vilja och att man medvetet väljer att använda sig av kulturen för att uttrycka och formulera politik på.
America: När Argentina gick in i sin ekonomiska kris 2001 växte den politiska konsten. En regissör i Buenos Aires beskrev situationen som att ”inga har pengar och alla går på teater”. Jag tror inte nödvändigtvis att det blir så i Sverige. Men det som händer i samhället kommer att tvinga fram en kultur som inte kan väja för det politiska.
Sverker: Tack och lov visar det sig att människor läser mer i svåra tider. Man har inte råd att köpa en massa saker utan stannar hemma och läser. Så om vi går mot en lång ekonomisk vargavinter innebär det ett uppsving för kulturen, och krisen kommer ju förvärras när klimatet dyker upp som ett ökande problem.
Sverige har ett levande kulturliv. De protester som gjorts mot Alliansens kulturpolitik visar att den svenska kultursfären har mod och kraft. I alla fall när de känner sig hotade.
America: Problemet med kultur-Sverige, i alla fall teatern som är det jag känner till, är att alla tror att de är vänster och radikala. De tror att det redan görs politisk, radikal teater i det här landet. Socialdemokratin och vänsterpartiet verkar tro det också. Ingen ser att teaterfolk knappt vet vad vänster är, ännu mindre vad arbete är och minst vad arbetarklass är.
Sverker: Samma tendens är tydlig inom andra kulturområden. Om man skriver en diktsamling där man stavar fel på varannan rad så anses man göra något slags motstånd mot en dominerande ideologi eller marknad. Det är en väldigt märklig föreställning som bara kan uppstå i en kulturell offentlighet där ingen kan förklara vad politisk litteratur ska vara bra för. Och det gäller både på etablerade kultursidor och bland kulturutövare. Hur ser det ut inom scenkonsten?
America: Det är samma där. Det finns bra människor som gör bra saker. Men allt för få tar den ekonomiska debatten.
Sverker: Man ser sällan författare som vill säga något om en aktuell samhällsfråga. Kanske beror det på att många kritiker förväntar sig att författare ska skriva direkt för evigheten och att kulturen inte är en del av det omgivande samhället. Att skriva en roman om en aktuell fråga upplevs som helt väsensskilt från att uttala sig om en aktuell fråga.
Varför?
Sverker: Det anses fult att göra kultur med politisk slagsida. Det sätts som motsats till estetik. Kanske har det att göra med det postmodernas intrång på 80-talet. Då ansågs det banalt att säga att något stod för något, allt skulle vara komplext och mångfasetterat men resultatet kunde istället bli ett intetsägande mumlande.
Det låter just så anemiskt som dagens kulturdebatt är lätt att uppfatta.
Sverker: Jag kan förstå känslan av att vara negligerad i offentligheten som en del arbetarförfattare tycks ha upplevt. För att man ska få goda recensioner finns det något slags krav på att man ska estetisera sin konst och tryffera med litterära blinkningar till belästa kollegor. Det blir gärna ett elitistiskt kultursamtal som för undan kultur som annars hade kunnat få stort genomslag.
Johanna: Ja, synen på vad som ligger i kulturbegreppet och vilka som får vara en del av den etablerade kulturen är snäv. Det har skett en förskjutning där det ideella kulturengagemanget har minskat de senaste decennierna och lämnat för få aktörer kvar. Kulturen definieras smalare, dels av de professionellt utövande, men också inom till exempel landsting där man skär bort stöd till delar man inte tycker tillhör kulturen. Det är uttunnat i leden. Hur många finns det då som kommer att stå emot och aktivt kritisera den kulturpolitik som kulturutredningen kommer att lägga fram?
Varför? Att anslag minskar kan väl inte vara enda förklaringen till att det breda kulturutövandet försvinner?
Johanna: Inom arbetarrörelsen har kulturen lidigt av ungefär samma saker som många andra områden. När arbetarrörelsen hade byggt upp ett offentligt samhälle och lämnat bakom sig de delar som den skapat själv, då släppte man över ansvaret för strukturerna till stat, kommun och landsting. Därmed förlorade man folkrörelsetanken. Det är klart att det får dåliga konsekvenser.
America: Under sin över hundraåriga historia har arbetarrörelsen haft en ständig intern motsättning mellan de som vill göra kulturen bred och de som vill ge pengar till institutioner och låta dem ta hand om kulturen. Det har gått och nu är vi definitivt inne i en period när arbetarrörelsen har överlåtit kulturen åt institutionerna.
Sverker: Arbetarrörelsens centrala tanke om att folkbildningen ska göra goda medborgare av människor – som annars inte har så mycket att säga till om i samhället – har gått förlorad. Vi har gått från att uppfatta att kulturen som något bra för medborgarna till något som ska konsumeras. Det är förödande för jämlikhetsperspektivet.
Johanna: Den bredare kulturen – det ideella kulturut­övandet – finns knappt kvar. Det är ett stort problem. I Kronoberg som jag kommer ifrån reste vänstern runt på 80-talet med teater- och musikalföreställningar som handlade om antirasism och annat. Man hade alltså en bredare repertoar av verktyg. Vilket arbetarrörelsen idag saknar.
America: Jag håller med. Vänstern ser inte kulturen som något man kan göra själv eller något man kan vinna på eller arbeta med politiskt. Kulturen är en post i en budget. När LO tar ett formellt beslut – jag tror att det var 2007 – om att kulturen ”inte är något vi arbetar med”, säger det ganska mycket.
Men vilken roll kan kulturen spela för vänstern?
America: Om en rörelse inte kan berätta sina egna berättelser, inte historiska berättelser utan dem om vad som händer nu, då är man ingenting. Det är ju berättelsen man skapar om sig själv som man kan föra ut. Kan man inte berätta den, vem ska göra det då? Dagens Nyheters kultursida?
Johanna: Det är ganska talande när LO stryper sitt bidrag till Sveriges Arbetarteaterförbund och vilka konsekvenser det får för den föreningen som har kämpat i motvind länge. Och det var ett bidrag på 300 000 kronor. Det är ingenting!
America: LO dödar en rörelse med redan väldigt lite pengar. Högern är mycket smartare för tillfället. Timbro är jätteoffensiva. De skriver böcker om varför public service ska läggas ner, hur Sveriges Radio ska skrotas, om hur man ska införa kulturcheck istället för dagens kulturpolitik. Och se på Schlingmann som intresserar sig för barnteatern. Högern försöker göra kulturen till sin fråga.
Johanna: Vi har historiskt sett vilket uppsving vänsterkultur har för debattklimatet. Och om inte LO eller arbetarrörelsen tar det ansvaret kommer ingen annan att göra det. Jag kan inte förstå hur de kunde knivhugga arbetarteaterförbundet i ryggen.
Har vänstern gett upp kulturen?
America: Jag tror inte att LO, vänsterpartiet eller socialdemokratin har något emot kultur, men utan att tänka på det beter man sig som det man kritiserar nyliberalerna för. När det är kris stramar man åt istället för vara mer aktiva. När LO har tappat medlemmar och ekonomin är svår – ja, då passar man på att krossa arbetarteaterförbundet. Är det en bra prioritering? Det rimligaste vore väl att tänka att vi är illa ute och behöver alla krafter vi kan få att berätta om hur nödvändigt facket är?
Skulle det vara möjligt att få LO att inse värdet av att själva stötta ett nytt En bok för alla-projekt eller det redan existerande arbetarteaterförbundet?
Sverker: Jag är osäker. Ta formuleringen i 1974 års kulturutredning om att kulturen ska motverka kommersialismens skadeverkan. Jag undrar om LO ens håller med om det nu. Men om de gör det, då borde det gå att övertyga dem, eftersom högerns kulturutredning kommer att bereda vägen för ytterliggare marknadsanpassning av kulturen. Ju mer marknad i kulturen desto mindre blir kulturens motståndspotential och förmåga att formulera andra värdeskalor än dem som marknaden kan formulera. Det är viktigt i ett så sekulariserat samhälle som det svenska. När det inte finns något som kan kollidera med marknadens värderingar, som till exempel religion kan fungera i andra länder, blir marknadens dominans total. Att LO inte har tidningar eller ens en mediepolitik är talande och oroande. Om de inte skaffar sig det är jag övertygad om att LO inte kommer att finnas om några decennier. Kanske det är ett argument som kan bita.
America, du menade tidigare att för vänstern är kulturen inget annat än en budgetpost. En alltför liten post skulle många säga. Men vad är skillnaden mellan att stödja genom budget och att använda kulturen som ett verktyg?
America: Det är väsensskilt om ABF-huset i Stockholm bestämmer sig för att köpa konst för 150 000 kronor av unga arbetarkonstnärer eller om socialdemokratin eller vänsterpartiet budgeterar bättre villkor för konstnärsateljéer i Stockholm. Ta vilken för arbetarrörelsen närstående kulturpersonlighet som helst från Albin Amelin till Moa Martinson, de hade inte funnits om inte arbetarrörelsen hade intresserat sig för specifikt deras konst. Det finns en Martinson eller en Amelin i Sverige idag, men jag har ingen aning om hur man ska hitta dem. Det är ett problem. Att vi inte vet det som man visste då. Letandet är viktigt.
Sverker: Jag håller med om att det är oerhört viktigt att få ett första ekonomiskt stöd. Det ger möjlighet att våga chansa för människor som det inte är självklart att ta sig rätten att chansa på konstnärliga yrken. Det kan låta konspiratoriskt, men jag tror att Alliansen är ute efter att ta bort möjligheterna för oppositionella personer att komma fram i offentligheten genom att först ifrågasätta stödet för kulturtidskrifter och sedan genom att ifrågasätta stödet till författare som man gör när man talar om kulturpolitik som en bidragspolitik och att kulturen ska klara sig på marknadens villkor.
Men behöver arbetarrörelsen en ny Amelin?
America: Jag är överens med dem som är trötta på att se blonda muskulösa män på stora tavlor, men om man aktivt knöt konstnärer och författare till sig idag, så tror jag inte att de skulle skapa de bilder vi har tröttnat på. Amelin och Martinson skildrade ju sin tid och dess ideal.
Johanna: Precis. Även en kultur som är i opposition mot en samhällsordning är en del av det samhället. Det går inte att bortse ifrån.
Hur hittar man dagens Amelin? Och Martinson?
Johanna: Inom arbetarrörelsen måste vi ha ett klimat som tillåter kulturutövare över huvud taget – där måste man börja annars kommer man som kulturintresserad inte söka sig till arbetarrörelsen, eller för den delen upptäcka att man har ett kulturintresse genom kontakten med arbetarrörelsen. Det är många som genom sitt politiska engagemang upptäckt kulturen och därmed också blivit kulturutövare. Arbetarrörelsen kan alltså föda kulturutövare precis som man kan, eller borde, stödja dem.
Kan man kräva av en redan hårt ansatt och krympande arbetarrörelsen att den ska börja engagera sig kulturellt igen?
Johanna: Kanske kan man kalla det orsak och verkan. Det finns alltid anledningar till att rörelser tappar medlemmar. Beter LO och (s) sig som man gör får man skylla sig själv. Det finns så klart fler anledningar till att man inte är en massrörelse längre, men kulturen kunde samla massorna. Det var inte kulturen i sig som lockade, utan budskapen som formulerades genom kulturen. När ett budskap formuleras enbart i budgetpropositioner … ja det dra väl inte massorna med sig?
America: Det finns ett sug efter arbetarklassperspektiv bland människor. Men de får inte det de vill ha, trots att det ju hela tiden påstås att man ger folk vad folk vill ha.
Johanna: Jag hummar instämmande. Jag tror att utrymmet är enormt och att det skulle tas emot med öppna armar.
America: Vi måste göra vår hemläxa gentemot de rörelser där vi är aktiva. Har vi inte ens våra partier med oss i att det krävs en riktad politik för att få fram en arbetarkultur är det ännu svårare att få med sig staten.
Johanna: Samtidigt är jag mer pessimistisk. Jag tror inte att arbetarrörelsen kommer att inse detta.
America: Jag träffade Augusto Boal, grundaren och teoretikern bakom forumteaterrörelsen och han berättade hur regeringen Lula agerade när den kom till makten i Brasilien. Som en del av den nya kulturpolitiken prioriterar man forumteatern. Teater för de förtryckta, som den heter, får inte bara pengar utan även deras praktik har prioriterats. Man arbetar med forumteater i fängelser, med psykiskt störda, i skolor med mera. Arbetarregeringen vet alltså vilket slags kultur de ska prioritera när de kommer till makten. Samtidigt som det är klart att även annan kultur får sin del av budgeten. Om vi får en arbetarregering vid nästa val, vilket vi antagligen får – plus miljöpartiet – så kommer de inte prioritera kulturformer som syftar till att nå våra förtryckta grupper. Nej, man kommer möjligtvis att öka anslagen till de fria grupperna. Men mer pengar till fria grupper ger inte mer radikal teater i Sverige. Man måste vilja något annat.
Johanna: Vi måste arbeta mer inom våra organisationer. Det finns ingen mening med riktade medel mot mer progressiv teater till exempel om det inte finns några som kan stiga fram och skapa den. Och det ser ganska skralt ut. Vänstern borde fundera över hur man ska bredda dagens kulturliv och återerövra det deltagande som har tappats.
America: Jag är optimistisk. Det finns, som vi har sagt, utrymme. Jag har precis haft premiär i Norrsundet utanför Gävle med en pjäs som är väldigt politisk och har precis allt det som man kan kritisera 70-talsteatern för. Det är arbetare på scen. Den har ett väldigt tydligt politiskt budskap. Den är inte särskilt konstnärlig, inte estetiskt nyskapande. Men folket i Norrsundet och lokala recensenter, även LO-tidningen, har tyckt mycket om den. Det finns plats för politisk kultur. Jag tror inte att min pjäs är speciellt unik och jättebra, men där finns ett utrymme, och folk vill ha det fyllt. Det är bara att sätta igång att skapa.
Så kulturen, och kanske till och med en vänsterpolitisk kultur, är inte uträknad oavsett hur Reinfeldts marknadsrecept kommer att låta?
America: Jag tror att det kommer en ny våg med vänsterpolitisk kultur.
Sverker: Jag också. Jag tror att hela samhället kommer att omformas inom en snar framtid. Från det här marknadssamhälle vi har nu till något annorlunda. Och det kommer kulturen att vinna på. Antalet humaniorastudenter brukar till exempel gå spikrakt uppåt vid lågkonjunktur. Det kan inte bara förklaras med att folk jobbar under högkonjunkturer, utan det infinner sig ett annat stämningsläge i lågkonjunkturen där pengar plötsligt inte är lika viktigt, inte är allt. Man blir mer intresserad av andra saker i världen. Det kommer vi att få se. Ett plus är att det är en verksamhet som inte ger ifrån sig massa koldioxidutsläpp!

Johanna Storbjörk
Ålder: 22
Gör: Studerar till bibliotekarie vid Växjö
universitet. Sitter i SSUs förbundsstyrelse.
Rekommenderar: Liv Strömquists seriealbum 100 procent fett.
Vill se som nästa kulturminister: Göran Greider.

America Vera Zavala Ålder: 33
Gör: Dramatiker, aktivist, verksamhetsledare för Botkyrka Communityteater
Rekommenderar: Stödja Palestina på alla tänkbara sätt.
Vill se som nästa kulturminister: Birgitta Englin, vd på Riksteatern

Sverker Lenas
Ålder: 34
Gör: Kritiker i DN Kultur
Rekommenderar: Cormac McCarthys roman Vägen, Danny Boyles nya film
Slumdog Millionaire och Detektivbyråns album Wermland.
Vill se som nästa kulturminister: Åsa Linderborg

(Publicerad i Tvärdrag 6/2008, utkommen i januari 2009. Fotografi: © Tommy Toresjö.)