Liv till varje pris

Igår läste jag manuset till Proof. Igen. I sin amerikanska slickness är David Auburns pjäs fortfarande lika drabbande. Så till synes enkel, men vid närskådande genuint raffinerad. En berättelse, inte självmedveten eller teatral, utan övertygande verklig. Som levt liv. Ett slags dramatik som ofta förkastas som antingen ålderdomlig eller för enkel. Jag vet inte. Är man beredd att acceptera och tro på teaterillusionen, är ett stycke dramatik som Proof förföriskt.

Men det är inte därför den går att läsa om. Inte bara. Jag återkommer – vill återvända - till huvudkaraktären. Catherine. (Vid pjäsens uruppförande spelad av Mary-Louise Parker och i filmen av Gwyneth Paltrow.) Det är något med henne som inte lämnar en ifred. Något besvärligt och samtidigt förtröstande. Kanske det att få sådana kvinnokaraktärer existerar. En inte solig, men därmed inte bitter kvinna. En inte resignerad, men därmed inte framåttröskande. En både-och-samt-lite-av-varje-kvinna. Eller sannare: en människa. Inte stereotypad. Inte kringskuren av sin könstillhörighet. Framför allt en karaktär med drabbande stor integritet. Inte Sarah Kane eller Pippi Långstrump. Varken kuvad eller hora.

Män som Catherine ryms säkert tusentals i dramatiken. I detta ögonblick står han säkert på hundratals scener. För sig. Talar. Tar plats. Äger en självklarhet. Den självklarhet få kvinnoroller ges eller slåss för.

Deprimerande.

Så länge kvinnorollerna är fådimensionella är det omöjligt som dramatiker och man att skriva verklig dramatik. Då måste så mycket hänsyn tas till kvinnans underordning att dramatiken riskerar bli tendensiös. Feministisk, inte i bemärkelsen att vara jämlik, utan feministisk i sin handling, i sitt gestaltande av ojämlikheten. Vi får en maktobalans som överskuggar alla andra obalanser, som gång på gång måste göras till själva ämnet. För inte går det att redan idag skildra människor, individer när dramaturgerna, scenograferna, regissörerna, dramatikerna, skådespelarna, recensenterna och biljettförsäljarna, ja även publiken tar till sig halvmänniskor i kvinnoform utan att känna olust? Då riktiga människor på scen är en lyx lika främmande som medmänsklighet i en vapenaffär?

Jävligt deprimerande.


Men tillbaka till Proof. Värst, eller bäst, är andra scenen i andra akten. I pjäsen alltså. I filmen kan vi kalla det för vinterscenen. När Catherine (Paltrow) hittar sin av galenskap tidigare förvirrade pappa (Anthony Hopkins) utomhus utan ytterkläder. När han sitter och antecknar i sitt anteckningsblock, till synes äntligen fri från sinnessjukdomen som blockerat hans kreativitet, hans matematiska forskning.
Man märker inte hur manusförfattaren inuti oss åskådare byggt upp en förväntan att Catherine ska avslöjas som en lögnerska, som stulit sin pappas matematiska upptäckt. Men spänningen finns där, som en stålfjäder som sakta dras åt och spänns. Vi håller andan tills vi når katharsis i det att vi får se vad som står i pappans anteckningsbok … och vi inser att Catherine inte ljuger, men att pappan för alltid är förlorad till dårskapen. (Scenen har mycket gemensamt med scenen i The Shining när vi får se vad Jack, spelad av Jack Nicholson, skrivit alla timmar framför skrivmaskinen. ”All work no play …”)
Det är sorgligt så sorgligt. Men samtidigt som vårt hopp är krossat kan vi känna viss tillfredsställelse över att Catherine inte ljuger. Vi känner olika känslor samtidigt. Det är i detta som Proof är en mänsklig film. Flera känslor samsas i samma ögonblick. Människor är inte förenklade för att göra fiktionen effektiv, utan tillåts vara just så komplexa som människor är. Just så levande. Just så kalejdoskopiska inuti.

Tråkigt bara att miljön i Proof är borgerlig, som den alltid är när inre dramatik ska gestaltas. Men vad vet jag. Busschaufförer och 7-Eleven-tjejer kanske inte har känslor. Och då är det ju inte konstigt varför de aldrig skildras som bärare av flera känslor samtidigt.

Uppdatering: Klart att Proof ska utspela sig i sin miljön. Annars vore det en annan pjäs/film. Vilket så klart går att säga om alla filmer. Så felet är inte specifikt Proofs fel. Men gör det problemet till alla filmers fel?

Åsa Linderborg i din ficka

I dagarna har pocketversionen av Åsa Linderborgs Mig äger ingen kommit ut. Undertecknad har gjort omslaget. Med undantaget att pocketversionen är mallad av för mig okänd designer. Fråga Richard på Atlas om du är nyfiken.

Splashen på framsidan blev fin. Vilket jag inte trodde när jag tvingades lägga dit den.

Nåja. Här är en årsgammal intervju jag gjorde med Åsa för Flamman. Fördelen med den här intervju är att du slipper en uttjatad patriarkal figur: Den Svikande Modern.


Till en stålmans minne

– Han hade blivit arg av att leva i Reinfeldtsverige. Så säger Åsa Linderborg om sin pappa som hon har skrivit en bok om. Flamman har träffat henne.

– Jag visste redan när jag var liten att jag skulle skriva en bok om pappa, säger Åsa Linderborg, författare, debattör och kulturjournalist på Aftonbladet.
– Han var så himla trött om kvällarna, helt utarbetad, låg i soffan och sov. Jag satt ovanpå honom och tänkte, tyckte att han var annorlunda och att det var speciellt att växa upp med sin pappa.
Ingen äger mig heter boken som kommer ut idag 26 april. Det är ett finkänsligt, men osminkat porträtt av Leif Andersson, hennes pappa som i 37 år arbetade som härdare på Asea i Västerås. Åsas mamma lämnade familjen när Åsa var fyra år.
– Det var väldigt ovanligt att växa upp med sin pappa på sjuttiotalet. Alla andra bodde hos sin morsa, varannan vecka-boendet fanns inte, säger hon.
Boken, det vill säga Åsas liv, innehåller mycket av det vi känner igen från Sveriges unika flora av arbetarskildringar: en alkoholiserad pappa, fattigdom, utanförskap och ensamhet. Men den bestående känslan i Åsas bok är kärlek och allvar samt en vibrerade uppriktighet mellan henne och pappa Leif.
– Jag hade kunnat resonera mer om att leva ensam med pappa. Man kan tyckta att han inte tog hand om mig optimalt. Men där fanns ändå så enormt mycket kärlek. Jag for inte illa. Jag har oändligt med minnen av pappa, men har medvetet tagit fram de bilder som kan krossa myter både hos vänster och högern, säger Åsa.
Till vardags är Åsa en av få vänsterintellektuella som tar och tillåts få plats i samhällsdebatten. Hennes artiklar är kärnfulla, rappa och fulla av självförtroende. Åsa döljer inte sina vänsterståndpunkter för att passa in. Följaktligen har hon kallats för allt från ”kommunisthora” till ”fascistkramare”. I boken känns modet och uppriktigheten igen från Åsas artiklar, men tonen är privat och fri från retorik.
– Det är medvetet jag inte driver några teser i boken. Jag vill berätta mina erfarenheter, sedan får läsaren dra vilka slutsatser den vill.
Det hon varit mest rädd för under arbetet har varit att förenkla.
– Jag har ett jätteansvar för människor som antingen inte är i livet längre eller av klassbakgrund saknar tillgång till den offentliga arenan och alltså inte kan försvara sig. Samtidigt tänker jag att om arbetarlitteraturen alltid tar det ansvaret skulle det inte finnas en sån litteratur.
Om någon dom faller i Mig äger ingen är det över henne själv. Hon skriver, till exempel, om när hon flyttar hem till mamma och hennes Lasse: ”Jag började kalla Lasse för pappa. Den andra människan [pappa] lämnade jag ensam med demoner jag inte ville veta något om.”
– Jag kan tycka att det finns en poäng att vara privat, att blotta sig. Det finns så många som har idéer om vem jag är. Bara för att jag skriver konfrontativa artiklar så tror de att jag är kompromisslös även privat och en hård typ. Jag vill visa på felsteg privat och felargumentation politiskt när jag var ung. En blindhet vad gäller sovjetunionen, till exempel. Vardagsrasism inom arbetarklassen. Jag vill drar fram fördomarna.
Men kan inte det vara skadligt när man är en offentlig person, en kontroversiell debattör? undrar jag.
– Den som vill nagla fast mig vid skampålen har godbitar att hämta i den här boken. Samtidigt tror jag att talar man bara sanning och vågar lägga upp strupen så kan man vinna på det. Jag fick ett mail från PM Nilsson som är min största antagonist. Han skrev att han hade läst boken och att han tyckte den var bra. Jag blev glad, men samtidigt vill jag inte att han ska hänsyn till den här boken när polemiserar med mig. Men han kan ha fått en inblick, jag kan ha nyanserat hans bild av arbetarklassen.
Jo, det är en bok om klass Åsa skrivit. Boken startade som en politisk essä om arbetarstaden Västerås, men Åsa insåg att det var om sin pappa hon ville skriva. Boken blev ett slags sorgearbete. Bland annat. För i egenskap av universitetsutbildad historiker hade Åsa saknat det som kallas socialhistoria, en historia bortom kungar, årtal och geniförklarade ståndsmän, en historia som kretsar kring folklivet. Berättelsen om hennes pappa blev samtidigt en berättelse om klass; något annat var oundvikligt.
– Ingen berättar om arbetarklassen för de berättar inte om sig själva. Pappa skulle aldrig ha skrivit en bok om sig själv. Då måste någon annan göra det.
Men det finns ett politiskt ärende i boken också, menar Åsa. Hon tycker sig se hur schablonerna kring arbetarklassen är starka. Hur högern uppfattar arbetarklassen som oborstad, ointelligent och vulgär. Ett exempel Åsa hört är att författaren Hans Gunnarsson fick negativa recensioner för att arbetarna han skrev om lyssnade på P1. Det gör ju inte arbetarklassen! löd recensenternas (för)dom.
– Arbetarklassen antas vara illitterat, säger Åsa. Den förväntas inte vara intresserad av kultur. Men mammas släkt är en arbetarsläkt med enorma intellektuella ambitioner, och pappa läste mycket böcker och lyssnade bara på P1. Hans syskon däremot har aldrig läst böcker, de har aldrig varit på en teater eller på biblioteket. Man kan inte säga att arbetarklassen gör det ena eller det andra. Men boken vill jag visa att arbetarklassen består av individer som är väldigt sammansatta.
Är bara högern fördomsfull? Ingalunda. Vänstern lider av samma enkelspåriga syn på arbetarklassen, enligt Åsa. Den romantiserar och ser inte arbetarklassens fel och brister. Det gäller i alla fall delar av den marxistiskt influerade vänstern.
– Jag har funderat på vänsterretorikens idé om arbetarklassen som ett revolutionärt avantgarde. Min morfar tittade på min pappa och sa ”Det är arbetarklassen som ska leda mänskligheten in i framtiden”. Som historiker ser jag att de stora revolutionära omvälvningar kommer när medelklassen är missnöjd och allierar sig med arbetarklassen. Jag tror att arbetarklassen väldigt sällan träder fram i eget majestät och tar initiativet till samhällsförändringar.
Här finns en likhet med hennes egen pappa, han som aldrig själv skulle berätta om sitt eget liv. Det krävs att Åsa, som gjort klassresan, fattar pennan. Om Åsa är orädd i det offentliga var hennes pappa raka motsatsen. Hos honom var arbetarklassens skötsamhetsmoral dragen till sin spets. Den största rädslan var att avslöjas som kommunist. Han avskydde alla offentliga ställningstagande från knappar till manifestationer, kallade det för ”demonstrationspolitik”.
– Pappas rädsla var reell. Hans egen pappa hade svartlistats och blivit av med jobbet för att han deltog i metallarbetarstrejken 1945. Och mammas släktingar hade förlorat sina jobb och blivit svartlistade och åsiktsregistrerade för att de var kommunister. Det är något jag tycker att jag lärt mig i arbetet med boken och som jag ser som historiker: Den som har mest att vinna på en samhällelig revolt är också de som har mest att förlora om det går åt helvete. De har enormt mycket att offra av det lilla de har.
Pappa var väldigt arg när Åsa blev medlem i vpk som tolvåring. Demonstrationspolitik! Samtidigt var han bekymrad över att förstamajtågen glesnade. Och trots att han själv aldrig var medlem var han enormt lojal med vpk. Han följde partiets politik när han röstade nej i kärnkraftsomröstningen trots sin egen oro för att förlora jobbet om det gick dåligt för Asea i synnerhet och industrin i allmänhet. Helst ville han att Linje 2, den linje han inte röstat på, skulle vinna.
– Jag har alltid funderat över hur pappa var på jobbet, med sina arbetskamrater. Hemma pratade han politik hela tiden. Men på jobbet vågade han inte det. Man ska ju inte göra bort sig. Jag undrar, hur många av hans jobbarkompisar kände likadant? Hur många tänkte att det är fult att prata om socialismen? Man får gärna kritisera regeringen, oavsett vilken regering som sitter, men man får inte drömma om ett annat samhälle för då går man över gränsen. Så kände pappa hela tiden.
Åsa berättar om en jobbarkompis pappa hade, en kille från Finland som läste Maos lilla röda. På jobbet! Pappa Leif beundrade honom, men var samtidigt förskräckt.
– Jag tror inte att arbetarklassen är revolutionär i den marxistiska meningen, alltså rent objektivt, men samtidigt tror jag att det finns betydligt fler som drömmer om ett annat samhälle men inte vågar prata om det med sina jobbarkompisar, säger Åsa. För mig har det varit viktigt att berätta att det finns drömmar som är levande eller slumrar om en helt annan samhällsordning där man inte är förtryckt eller underordnad eller utsugen eller utarbetad eller vad det nu är man är. Farfar drömde också. Min moster Nina med. Alla har de drömt om något annat.
När samhällsvindarna hade vänt på nittiotalet och Åsas pappa var arbetslös pratade han om att han kanske skulle gå och demonstrera, eller inte att han skulle demonstrera men i alla fall att han skulle gå och titta på förstamajtåget.
– Sådana som han, arbetarklassen, hade upplevt enorma försämringar och han tänkte nog att strategin att knyta näven i fickan, den funkade inte längre.
Men han hade inte lång tid kvar. Omänskligt hårt arbete och alkohol hade tärt på stålhärdare Leif Anderssons kropp. Han dog sextio år gammal. Arton år yngre än genomsnittslängden för ett LO-liv.
– Arbetarklassen har, som jag skriver i boken, i genomsnitt åtta år kortare genomsnittslängd än medlemmar i Saco, som jag själv. Det är heavy shit. Det går inte översätta de åtta åren i en Volvo eller en villa, eller vad man kan köpa för en metallarbetarlön, du kan inte köpa de åtta åren.

PS. Jag följde senare upp spåret klass och biografi i en krönika i Flamman. Frågan: Är klasskildringen i första hand ett uppväxtfenomen?

Ann Petrén; större än så här

Artikel publicerad i veckans Flamman. Introduktion till ett intressant ämne. Kommer att återkomma till de mer djuplodade frågorna. Dock övertygad om att andra ställer dem bättre än vad jag gör. Till exempel Teater Lacrimosa, Modärna kvinnor och andra hjältemodiga personer. Boken som nämns i artikeln och borde läsas, hittas här.

Nåväl. Här är artikeln.

Ett eget rum på scen

– Jag fick en frihet, en känsla av ett eget rum.

Så säger Ann Petrén om att spela man på teaterscenen.

– Jag fick också plötsligt mer uppmärksamhet. Jag vann priser! Det var slående hur mycket text jag hade och hur mycket tid som jag stod i fokus, säger Ann Petrén och fortsätter:

– Jag vill göra beteenden synliga. Publiken måste få lära sig att se om verkligheten är jämlikt skildrad, säger Ann Petrén.

Hon menar att om hon till exempel spelar en man kan hon synliggöra det manliga maktspråket, och att det är en konstruktion som går att hantera, manipulera, ifrågasätta.

– Teatern kan fostra, eller medvetandegöra är kanske ett bättre ord. Brecht har uttryckt det så bra: ”Du sitter i publiken för att iaktta mig hur jag har iakttagit.”

För allmänheten har Ann Petréns ansikte kommit att förknippas med social utsatthet. I filmerna Om jag vänder mig om (2003) och Masjävlar (2004) gör hon hårt åtgångna, klassmärkta kvinnor. På scen har Ann Petrén dock i över tjugo år, med Stockholms stadsteater som fast bas sedan 1988, spelat ett mycket bredare spektrum av roller än på film.

Ann Petrén kommer till intervjun i träningskläder. Hon har repat hela dagen på en kommande föreställning. Hon intervjuar mig lika mycket som jag henne. Vi sitter i ett mötesrum fullt av frågor. Emellanåt blir hennes röst koncentrerad.

– Vet du? När kvinnor regisserar gör de ungefär till hälften dramatik av män. När män står för regin väljer de 16 procent kvinnoskrivna pjäser, säger Ann Petrén.

Fler fakta: Säsongen 2005/2006 var en av fem teaterchefer i Sverige kvinna. Strax över hälften av alla regissörer var män. Men på de stora scenerna på storstädernas stadsteatrar regisserades 68 procent av pjäserna av män.

– Här [på Stadsteatern] kan vi med stolthet visa upp bra statistik. Men vi saknar redskap för att internt diskutera hur män och kvinnor skildras. Det är till exempel sällsynt att kvinnor bär berättelsen. De snurrar runt mannen, understödjer honom. Man kan mäta antalet replikrader och se att de manliga karaktärernas tar betydligt större plats. Vilket tolkas som att män har mer att säga, säger Ann Petrén.

Här förstärks alltså det vi i vardagen får lära oss: mannens perspektiv är det universella perspektivet.

– Så mycket på scen verkar rimligt, men är det? Ta till exempel åldersskillnaderna på scen. Äldre man, ung hustru. Ser vi ett par i jämn ålder i en pjäs, undrar vi varför hon är så gammal. Eller att man under repetition kan få höra ”använd din kvinnlighet”. Vad menas med det?

I Större än så här nämns fler exempel. Att kvinnor på scen oftast bär kjol, och gärna högklackat. Åtminstone kjolen är knappast representativ för den tid vi lever i. Exemplen känns banala när jag nu skriver ner dem. Men dess konsekvenser och vad de vilar på är allt annat än banalt. Det är samma gamla maktförskjutningar vi ser iscensatt. Men där maktförskjutningar sker, dyker för eller senare ett feministiskt motstånd upp.

Att jag just träffar Ann Petrén för att prata ojämlikhet och genusgestaltning på teater är ingen slump. Dels har hon varit med att starta projektet Modärna kvinnor, som vi snart ska återkomma till. Dels medverkar hon i Större än så här (Atlas), en feministisk hand- och debattbok om genusgestaltning som kommer ut i dagarna. Upphovskvinnorna är friteatergruppen och tankesmedjan Lacrimosa, förmodligen bekant för Flammans läsare. Ann Petrén deltog i workshops inför boken och medverkar också i en intervju.

– I en workshop gestaltade jag och en man samma genusneutrala text – en monolog om hur ruccolasallad tar över världen! I mig läste de som tittade in att jag var osäker och tvivlande, en lärare inför en stökig klass. Och att jag egentligen pratade om mig själv, att ruccolan var en bild för mig. Men för mannen låg problemet med ruccolan utanför honom själv. Han var inte personligen drabbad av ruccolan, utan kunde betrakta problemet utifrån.

I Lacrimosas workshop laborerade man med kroppen för att ge kvinnorna samma tyngd och självklarhet på scengolvet. För vem som är avsändaren på scen, en man eller kvinna, påverkar förstås förståelsen av det sagda. Det handlar inte bara om platstagande i mängden ord utan också om mycket subtilare maktmedel, Kroppsspråk. Pauser som skapar uppmärksamhet. Vilket håll en blick riktas. The good ol’ härskartekniker.

– Varför läser vi in så det privata i kvinnorna? säger Ann Petrén och det hörs att frågan är retorisk.

Uppdraget för en genusmedveten gestaltning på scen kan kanske formuleras som att göra kvinnoobjektet till mänskliga subjekt. Att göra Julia på balkongen till en individ av kött, blod och intellekt. Att låta Ann Petréns karaktär avsky ruccola och inte sig själv.

Motsatsen ser vi ofta på teatern. Komplexa manskaraktärer och endimensionella kvinnokaraktärer. Ann Petrén menar att med förenklingen reproducerar man tankebanor. Kulturarv och klassiker i all ära. Spelas de gamla och de moderna klassikerna traditionellt så bidrar de till återskapandet av en patriarkal ordning där Hamlet är en ung man med ett brett känslospann och Julia just en väntande pryl på en balkong.

– Man kan inte försvara att Tolvskillingsoperan har tolv Horor [bland karaktärerna]. Vadå Horor? Vem är Horan? Vad heter hon?

Ann Petrén menar att dramatiken svämmar över av karaktärer som Mamman, Hustrun, Läraren, Horan. Kvinnor som inte har ett yrke eller ett namn. Hon tycker att en skådespelerska inte ska godta en roll som saknar namn eller yrke.

– Ska man spela någons hustru i till exempel en teveserie ska man fråga: vad är jag mer förutom hustru? Man måste bjuda motstånd.

Ann Petrén har som sagt repat hela dagen inför en kommande premiär av Skådespelerskan, en pjäs skriven 1873 av Anne Charlotte Leffler. Pjäsen är den andra och avslutande i det omskrivna projektet Modärna kvinnor som letts av Ann Petrén och Åsa Sarachu. Projektet kunde, om det var 1970-tal, kallas för medvetandehöjning. Eller om det var 80-tal: Pep talk. Genom att lyfta upp två radikaler från feminismens pionjärdagar sätter projektet fokus på en bit historia som ställts i skuggan av en manligt dominerad kanon (tänk Strindberg).

Under slutet av 1800-talet och en bit in på nästföljande sekel var Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och den ännu hågkomna Victoria Benedictsson uppmärksammade författare. I dramatik, prosa och skriftställning engagerade de sig i samhället och samhällsutvecklingen. Inte sällan med en feministisk agenda. På sin tid – och nedstämmande ofta fortfarande – radikala frågor.

Om Frida Stéenhoff skriver Moa Holmqvist och Åsa Sarachu att hon fick särskilt mycket stöd från arbetarrörelsen ”som sympatiserade med hennes förespråkande av barnbegränsning och kamp mot orättvisor. 1908 stannade varje avdelning i Sundsvalls första maj-tåg framför hennes bostad och utropade ett leve för Harold Gote, Stéenhoffs pseudonym.” (Den smala vägen, Rosenlarv förlag.)

Det är alltså en historieomskrivning som sker på Stockholms Stadsteater. Men även på Riksteatern, Östgötateatern och Nationalmuseum bland annat, där det pågår projekt som behandlar samma tidsepok och samma bortglömda, eller snarare förträngda, kvinnor. Namn som trillat ur rullorna ska in igen.

– Det är typiskt, säger Ann Petrén. Av alla namn kände jag bara till Victoria Benedictsson. Och det på grund av hennes tragiska levnadsöde och inte hennes livsgärning!

På kvällen, efter vår intervju, ska Ann Petrén spela Fru Aina Rosdal i Frida Stéenhoffs Den smala vägen. Pjäsen är en feministisk pamflett mot arvsrätten, mot kvinnors ekonomiska bundenhet till mannen, mot (den patriarkala) Lagens ställning över (den medmänskliga) Moralen. I ironisk och anakronistisk regi av Kajsa Isaksson – grundaren av den anarkistiska och numera insomnade gruppen Teater Salieri – ges ett befriande frispråkigt drama. Här är det personliga politiskt och inte det politiska personaliserat, det vill säga psykologiserat.

Att det ligger över hundra år mellan pjäsens tillkomst och dess uppförande gör det säkert lättare för publiken att förhålla sig till de radikala påståenden som droppas med lätthet från scenen. Arvsrättens avskaffande? Är publiken som nickar och hummar instämmande verkligen beredd att ge upp arvsrätten?

När pjäsen är slut reser i vart fall publiken sig upp. Ovationerna är starka. Det är som att första maj-tåget från 1908 utropar sitt leve för Gote/Stéenhoff en gång till. Vi är, om man så vill, ett forum för levande historia.

(Bilden är tagen av Linn Sandholm för Stockholms stadsteater.)
PS. Anne Charlotte Lefflers Skådespelerskan har premiär 26 april på Stockholms stadsteater. (Biljetterna dock slut till premiären.) Om AC Leffler har Tove Leffler gjort ett inspirerande radioreportage. Skådespelerskan och annan ”dramatik skriven av kvinnor från 1800-talets mitt och framåt” hittar du för gratis nedladdning hos Nationella dramaturgiatet. Rosenlarvs förlag ger ut Leffler och Stéenhoff bland annat. Kolla upp!

Djurens fel

Vi börjar med gnäll. Känns som en start i takt med tiden.

Vårt lands skarpaste penna, Liv Strömquist, har råkat ut för moderat åsiktsfrihet. Eller som de råkar säga i Kina: Censur. En ansvarig utgivare (m) på tidningen Djurens rätt råkade ta sitt uppdrag på allvar och råkade plocka bort en serie av Strömquist. För att den råkade driva med Reinfeldt. Därför råkade i sin tur den mycket ansvarige utgivaren göra ett ingrepp i det redaktionella arbetet. Själv råkar han dock mena att ingreppet inte är politiskt motiverat:

”Det är bara slumpen som gör att jag är aktiv moderat i Partille kommun samtidigt som det råkar vara Fredrik Reinfeldt som råkar vara moderat stadsminister och som råkar vara den som i serien blir angripen.”

Läs mer här. På Cigarett kan du hitta serien i fråga. (Klicka dig bakåt till 16 mars.)