Liv till varje pris

Igår läste jag manuset till Proof. Igen. I sin amerikanska slickness är David Auburns pjäs fortfarande lika drabbande. Så till synes enkel, men vid närskådande genuint raffinerad. En berättelse, inte självmedveten eller teatral, utan övertygande verklig. Som levt liv. Ett slags dramatik som ofta förkastas som antingen ålderdomlig eller för enkel. Jag vet inte. Är man beredd att acceptera och tro på teaterillusionen, är ett stycke dramatik som Proof förföriskt.

Men det är inte därför den går att läsa om. Inte bara. Jag återkommer – vill återvända - till huvudkaraktären. Catherine. (Vid pjäsens uruppförande spelad av Mary-Louise Parker och i filmen av Gwyneth Paltrow.) Det är något med henne som inte lämnar en ifred. Något besvärligt och samtidigt förtröstande. Kanske det att få sådana kvinnokaraktärer existerar. En inte solig, men därmed inte bitter kvinna. En inte resignerad, men därmed inte framåttröskande. En både-och-samt-lite-av-varje-kvinna. Eller sannare: en människa. Inte stereotypad. Inte kringskuren av sin könstillhörighet. Framför allt en karaktär med drabbande stor integritet. Inte Sarah Kane eller Pippi Långstrump. Varken kuvad eller hora.

Män som Catherine ryms säkert tusentals i dramatiken. I detta ögonblick står han säkert på hundratals scener. För sig. Talar. Tar plats. Äger en självklarhet. Den självklarhet få kvinnoroller ges eller slåss för.

Deprimerande.

Så länge kvinnorollerna är fådimensionella är det omöjligt som dramatiker och man att skriva verklig dramatik. Då måste så mycket hänsyn tas till kvinnans underordning att dramatiken riskerar bli tendensiös. Feministisk, inte i bemärkelsen att vara jämlik, utan feministisk i sin handling, i sitt gestaltande av ojämlikheten. Vi får en maktobalans som överskuggar alla andra obalanser, som gång på gång måste göras till själva ämnet. För inte går det att redan idag skildra människor, individer när dramaturgerna, scenograferna, regissörerna, dramatikerna, skådespelarna, recensenterna och biljettförsäljarna, ja även publiken tar till sig halvmänniskor i kvinnoform utan att känna olust? Då riktiga människor på scen är en lyx lika främmande som medmänsklighet i en vapenaffär?

Jävligt deprimerande.


Men tillbaka till Proof. Värst, eller bäst, är andra scenen i andra akten. I pjäsen alltså. I filmen kan vi kalla det för vinterscenen. När Catherine (Paltrow) hittar sin av galenskap tidigare förvirrade pappa (Anthony Hopkins) utomhus utan ytterkläder. När han sitter och antecknar i sitt anteckningsblock, till synes äntligen fri från sinnessjukdomen som blockerat hans kreativitet, hans matematiska forskning.
Man märker inte hur manusförfattaren inuti oss åskådare byggt upp en förväntan att Catherine ska avslöjas som en lögnerska, som stulit sin pappas matematiska upptäckt. Men spänningen finns där, som en stålfjäder som sakta dras åt och spänns. Vi håller andan tills vi når katharsis i det att vi får se vad som står i pappans anteckningsbok … och vi inser att Catherine inte ljuger, men att pappan för alltid är förlorad till dårskapen. (Scenen har mycket gemensamt med scenen i The Shining när vi får se vad Jack, spelad av Jack Nicholson, skrivit alla timmar framför skrivmaskinen. ”All work no play …”)
Det är sorgligt så sorgligt. Men samtidigt som vårt hopp är krossat kan vi känna viss tillfredsställelse över att Catherine inte ljuger. Vi känner olika känslor samtidigt. Det är i detta som Proof är en mänsklig film. Flera känslor samsas i samma ögonblick. Människor är inte förenklade för att göra fiktionen effektiv, utan tillåts vara just så komplexa som människor är. Just så levande. Just så kalejdoskopiska inuti.

Tråkigt bara att miljön i Proof är borgerlig, som den alltid är när inre dramatik ska gestaltas. Men vad vet jag. Busschaufförer och 7-Eleven-tjejer kanske inte har känslor. Och då är det ju inte konstigt varför de aldrig skildras som bärare av flera känslor samtidigt.

Uppdatering: Klart att Proof ska utspela sig i sin miljön. Annars vore det en annan pjäs/film. Vilket så klart går att säga om alla filmer. Så felet är inte specifikt Proofs fel. Men gör det problemet till alla filmers fel?