Artikel publicerad i veckans Flamman. Introduktion till ett intressant ämne. Kommer att återkomma till de mer djuplodade frågorna. Dock övertygad om att andra ställer dem bättre än vad jag gör. Till exempel Teater Lacrimosa, Modärna kvinnor och andra hjältemodiga personer. Boken som nämns i artikeln och borde läsas, hittas här.Nåväl. Här är artikeln.
Ett eget rum på scen
– Jag fick en frihet, en känsla av ett eget rum.
Så säger Ann Petrén om att spela man på teaterscenen.
– Jag fick också plötsligt mer uppmärksamhet. Jag vann priser! Det var slående hur mycket text jag hade och hur mycket tid som jag stod i fokus, säger Ann Petrén och fortsätter:
– Jag vill göra beteenden synliga. Publiken måste få lära sig att se om verkligheten är jämlikt skildrad, säger Ann Petrén.
Hon menar att om hon till exempel spelar en man kan hon synliggöra det manliga maktspråket, och att det är en konstruktion som går att hantera, manipulera, ifrågasätta.
– Teatern kan fostra, eller medvetandegöra är kanske ett bättre ord. Brecht har uttryckt det så bra: ”Du sitter i publiken för att iaktta mig hur jag har iakttagit.”
För allmänheten har Ann Petréns ansikte kommit att förknippas med social utsatthet. I filmerna Om jag vänder mig om (2003) och Masjävlar (2004) gör hon hårt åtgångna, klassmärkta kvinnor. På scen har Ann Petrén dock i över tjugo år, med Stockholms stadsteater som fast bas sedan 1988, spelat ett mycket bredare spektrum av roller än på film.
Ann Petrén kommer till intervjun i träningskläder. Hon har repat hela dagen på en kommande föreställning. Hon intervjuar mig lika mycket som jag henne. Vi sitter i ett mötesrum fullt av frågor. Emellanåt blir hennes röst koncentrerad.
– Vet du? När kvinnor regisserar gör de ungefär till hälften dramatik av män. När män står för regin väljer de 16 procent kvinnoskrivna pjäser, säger Ann Petrén.
Fler fakta: Säsongen 2005/2006 var en av fem teaterchefer i Sverige kvinna. Strax över hälften av alla regissörer var män. Men på de stora scenerna på storstädernas stadsteatrar regisserades 68 procent av pjäserna av män.
– Här [på Stadsteatern] kan vi med stolthet visa upp bra statistik. Men vi saknar redskap för att internt diskutera hur män och kvinnor skildras. Det är till exempel sällsynt att kvinnor bär berättelsen. De snurrar runt mannen, understödjer honom. Man kan mäta antalet replikrader och se att de manliga karaktärernas tar betydligt större plats. Vilket tolkas som att män har mer att säga, säger Ann Petrén.
Här förstärks alltså det vi i vardagen får lära oss: mannens perspektiv är det universella perspektivet.
– Så mycket på scen verkar rimligt, men är det? Ta till exempel åldersskillnaderna på scen. Äldre man, ung hustru. Ser vi ett par i jämn ålder i en pjäs, undrar vi varför hon är så gammal. Eller att man under repetition kan få höra ”använd din kvinnlighet”. Vad menas med det?
I Större än så här nämns fler exempel. Att kvinnor på scen oftast bär kjol, och gärna högklackat. Åtminstone kjolen är knappast representativ för den tid vi lever i. Exemplen känns banala när jag nu skriver ner dem. Men dess konsekvenser och vad de vilar på är allt annat än banalt. Det är samma gamla maktförskjutningar vi ser iscensatt. Men där maktförskjutningar sker, dyker för eller senare ett feministiskt motstånd upp.
Att jag just träffar Ann Petrén för att prata ojämlikhet och genusgestaltning på teater är ingen slump. Dels har hon varit med att starta projektet Modärna kvinnor, som vi snart ska återkomma till. Dels medverkar hon i Större än så här (Atlas), en feministisk hand- och debattbok om genusgestaltning som kommer ut i dagarna. Upphovskvinnorna är friteatergruppen och tankesmedjan Lacrimosa, förmodligen bekant för Flammans läsare. Ann Petrén deltog i workshops inför boken och medverkar också i en intervju.
– I en workshop gestaltade jag och en man samma genusneutrala text – en monolog om hur ruccolasallad tar över världen! I mig läste de som tittade in att jag var osäker och tvivlande, en lärare inför en stökig klass. Och att jag egentligen pratade om mig själv, att ruccolan var en bild för mig. Men för mannen låg problemet med ruccolan utanför honom själv. Han var inte personligen drabbad av ruccolan, utan kunde betrakta problemet utifrån.
I Lacrimosas workshop laborerade man med kroppen för att ge kvinnorna samma tyngd och självklarhet på scengolvet. För vem som är avsändaren på scen, en man eller kvinna, påverkar förstås förståelsen av det sagda. Det handlar inte bara om platstagande i mängden ord utan också om mycket subtilare maktmedel, Kroppsspråk. Pauser som skapar uppmärksamhet. Vilket håll en blick riktas. The good ol’ härskartekniker.
– Varför läser vi in så det privata i kvinnorna? säger Ann Petrén och det hörs att frågan är retorisk.
Uppdraget för en genusmedveten gestaltning på scen kan kanske formuleras som att göra kvinnoobjektet till mänskliga subjekt. Att göra Julia på balkongen till en individ av kött, blod och intellekt. Att låta Ann Petréns karaktär avsky ruccola och inte sig själv.
Motsatsen ser vi ofta på teatern. Komplexa manskaraktärer och endimensionella kvinnokaraktärer. Ann Petrén menar att med förenklingen reproducerar man tankebanor. Kulturarv och klassiker i all ära. Spelas de gamla och de moderna klassikerna traditionellt så bidrar de till återskapandet av en patriarkal ordning där Hamlet är en ung man med ett brett känslospann och Julia just en väntande pryl på en balkong.
– Man kan inte försvara att Tolvskillingsoperan har tolv Horor [bland karaktärerna]. Vadå Horor? Vem är Horan? Vad heter hon?
Ann Petrén menar att dramatiken svämmar över av karaktärer som Mamman, Hustrun, Läraren, Horan. Kvinnor som inte har ett yrke eller ett namn. Hon tycker att en skådespelerska inte ska godta en roll som saknar namn eller yrke.
– Ska man spela någons hustru i till exempel en teveserie ska man fråga: vad är jag mer förutom hustru? Man måste bjuda motstånd.
Ann Petrén har som sagt repat hela dagen inför en kommande premiär av Skådespelerskan, en pjäs skriven 1873 av Anne Charlotte Leffler. Pjäsen är den andra och avslutande i det omskrivna projektet Modärna kvinnor som letts av Ann Petrén och Åsa Sarachu. Projektet kunde, om det var 1970-tal, kallas för medvetandehöjning. Eller om det var 80-tal: Pep talk. Genom att lyfta upp två radikaler från feminismens pionjärdagar sätter projektet fokus på en bit historia som ställts i skuggan av en manligt dominerad kanon (tänk Strindberg).
Under slutet av 1800-talet och en bit in på nästföljande sekel var Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och den ännu hågkomna Victoria Benedictsson uppmärksammade författare. I dramatik, prosa och skriftställning engagerade de sig i samhället och samhällsutvecklingen. Inte sällan med en feministisk agenda. På sin tid – och nedstämmande ofta fortfarande – radikala frågor.
Om Frida Stéenhoff skriver Moa Holmqvist och Åsa Sarachu att hon fick särskilt mycket stöd från arbetarrörelsen ”som sympatiserade med hennes förespråkande av barnbegränsning och kamp mot orättvisor. 1908 stannade varje avdelning i Sundsvalls första maj-tåg framför hennes bostad och utropade ett leve för Harold Gote, Stéenhoffs pseudonym.” (Den smala vägen, Rosenlarv förlag.)
Det är alltså en historieomskrivning som sker på Stockholms Stadsteater. Men även på Riksteatern, Östgötateatern och Nationalmuseum bland annat, där det pågår projekt som behandlar samma tidsepok och samma bortglömda, eller snarare förträngda, kvinnor. Namn som trillat ur rullorna ska in igen.
– Det är typiskt, säger Ann Petrén. Av alla namn kände jag bara till Victoria Benedictsson. Och det på grund av hennes tragiska levnadsöde och inte hennes livsgärning!
På kvällen, efter vår intervju, ska Ann Petrén spela Fru Aina Rosdal i Frida Stéenhoffs Den smala vägen. Pjäsen är en feministisk pamflett mot arvsrätten, mot kvinnors ekonomiska bundenhet till mannen, mot (den patriarkala) Lagens ställning över (den medmänskliga) Moralen. I ironisk och anakronistisk regi av Kajsa Isaksson – grundaren av den anarkistiska och numera insomnade gruppen Teater Salieri – ges ett befriande frispråkigt drama. Här är det personliga politiskt och inte det politiska personaliserat, det vill säga psykologiserat.
Att det ligger över hundra år mellan pjäsens tillkomst och dess uppförande gör det säkert lättare för publiken att förhålla sig till de radikala påståenden som droppas med lätthet från scenen. Arvsrättens avskaffande? Är publiken som nickar och hummar instämmande verkligen beredd att ge upp arvsrätten?
När pjäsen är slut reser i vart fall publiken sig upp. Ovationerna är starka. Det är som att första maj-tåget från 1908 utropar sitt leve för Gote/Stéenhoff en gång till. Vi är, om man så vill, ett forum för levande historia.
(Bilden är tagen av Linn Sandholm för Stockholms stadsteater.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar