Pausfågel

Tack vare Aron Etzlers och Ali Esbatis försorg har jag plötsligt mycket trafik här. Kul. Men dålig tajming.
På grund av den här, det här och en kommande reading finns ingen tid att lägga upp eller ens skriva texter. Så i väntan på tid, ger jag några lästips. Läs det här, det här och det här.
Två utan tre artiklar kommer jag följa upp så snart jag har möjlighet. Då får du, bland annat, reda på varför en för tidigt dödad Julianne Morre är progressivt.

Vantrivsel i kulturen

Det kanske krävs en poet för att i ett enda begrepp fånga något mycket större. Världen i sandkornet, för att bruka en sliten metafor. Poeten och kritikern Jenny Tunedal gör det i en anmälan av Chuck Klostermans Sex, droger och kalaspuffar. (En bok som kan liknas vid En nötcréme och en moviebox för människor med en bitvis fungerande tankeapparat, men det hör inte hit.) Vit-kille-trivsel. Så bra att vi tar det igen: Vit-kille-trivsel.
Här fångar hon den på ytan oproblematiska stämningen som sprids när trygga mellanskiktsmän är tillsammans. Kontorsölen-efter-jobbet-stämningen. Omklädningsrumstämningen. Den homosociala, maktpyrande, arroganta vaddå-vi-bara-har-lite-roligt-stämningen.
Med andra ord: det strukturella, osynliga våldet. Det verbala våldet som inte räknas som våld. Eller trivsel för de som ingår i gemenskapen.

Vad är då motsatsen till vit-kille-trivsel? Otrivsel?
Kan man känna vit-kille-otrivsel?
Definitivt.
Är det en känsla bara kvinnor har?
Definitivt inte.
Gå ut på vilken skolgård som helst. Vilket bygglag eller vilken chefskonferens som helst. De finns där, man ser dem kanske inte – och det är meningen – men de finns. Pojkarna och männen som känner vantrivsel i vit-kille-kulturen. De på riktigt kränkta, de ut- eller kanske bara kantstötta. De som inte upptagits i gemenskapen. De som kanske skrattar högst åt vit-kille-trivsel-skämten för att möjligen, men bara möjligen, en enda gång få känna samhörigheten som en grupp skapar.
That’s all manlighet is about. Vilka som är med i gänget och vilka som inte är med. En hierarki som ständigt måste upprättas. Antingen med knutna nävar eller mysputtriga skämt.
Men nu har vi en catchy fras att rädda oss med. Nästa gång en Schyffert i indiandräkt dyker upp och drar Lasse Anrell-skämt, säger vi bara: ”Här är alldeles för vit-kille-trivsamt. Jag drar.”

PoMo och kampen om tiden

Ny krönika i dagens Flamman. Aningen esoterisk, men i sammanhanget fullt begriplig.

För en fullständig förståelse och genomgång av det som krönikan försöker skissa på 2.500 tecken, läs denna bok.

Vem undersöker undersökarna?
Vi lever i en tid när kulturen undersöker. Du kanske inte har tänkt på det. Men läs några kultursidor i tidningarna, bläddra i några specialmagasin, ratta in P1:s kulturprogram och du ska märka att undersöka (och tvillingordet utforska) – det är grejen.
Undersöka.
Ett vackert ord. Positivt. Det andas försiktighet och iakttagelse. Ödmjukhet. Vi kan se en inre bild av en kulturarbetare som tålmodig och vetgirig med vaken blick känner in, letar. Hon söker sig vidare för att få veta mera. Hon söker inte svar, hon söker insikt eller kunskap. Nöjer sig aldrig. Det ligger i undersökandets natur; vägen är målet.
Ett närapå zenbuddhistiskt hållning.
Undersöka antyder vidare en demokratisk läggning. Ömsom politisk, ömsom humanitär. Och med en befrielsepotential.
Allt går att undersöka. Allt går att förändra. Sådan är maximen. Den som undersöker det offentliga rummets sociala rörelsegeografi, till exempel, sår ett löfte om att en annan rörelse är möjlig. Om en platt demografi i det offentliga rummet.
Undersökandet har en hoppfullhet inbyggd. Men också en ständigt inställd reform. För undersöka är ett poststrukturellt ord. Mycket samtida. Ett ord som äntrar scenen när rädslan för att tala tydligt blivit norm. Ett kulturellt kodord som signalerar det för den kulturella klassens viktigaste kapitalet: medvetenhet. Eller vardagligt uttryckt: koll.
Att ha koll är att ha fattat vad det handlar om. Det vill säga, att urskilja sig från den okunniga massan, denna förslöande kraft som omöjliggör visionens drömrike här och nu.
Många använder säkert ordet för att få stipendier och en plats i solen. Inget ont i det. Alla har hyror att betala, egon som vill bli smekta. Men undersökandet har också en bevarande funktion. Att undersöka är att sätta ner foten men ända ha den i luften. Att verka radikal men förbli konform.
Undersökandet kan vara en progressiv handling, ett ärligt försök till förändring. Att inte vara bombsäker, att tvivla är gott. Vänsterns historiska tvärsäkerhet visar oss hur illa det annars kan gå. Men oftast är undersökandet, som vi ser det idag, en gest. En förklädnad. Eller om man så vill – ett kittlande pr-trick.
Undersöka? Javisst. Men inte i förändringens namn. För det är där bedrägeriet pågår. I löftet om en förändring. Undersökarna undersöker för att få vara aktuella, men samtidigt slippa det devalverande ställningstagandet. Att undersöka vad en mur gör med ett inmurat folk är inte detsamma som att säga att muren är fel. Det bara låter så.