Forskning och baksteg

När världens politiker har förpassat klimatförnekelsen till historien vill de ge intrycket av att det som sker är handfast aktion. Men de vetenskapliga beräkningarna som de politiska besluten grundar sig på är redan föråldrade – och felet är systematiskt.

I morgon fredag avslutas FN:s klimatkonferens i polska Poznan. Tolv dagars förhandlingar ska förhoppningsvis ha oljat maskineriet inför klimattoppmötet i Köpenhamn om drygt ett år. I Köpenhamn ska ett nytt klimatavtal för jordens alla länder förhandlas fram, ett avtal som ska ta vid 2013 när Kyotoavtalet löpt ut.
Åsiktsskillnaderna om hur mycket utsläppen av koldioxid måste minska är stora. FN:s klimatpanel IPCC menar till exempel att minskningar på mellan 25 och 40 procent till 2020 är nödvändiga för att undvika en oöverblickbar temperaturhöjning. Under mötet i Poznan kommer EU:s ministerråd sannolikt att anta ett energi- och klimatpaket som förväntas innehålla mål om 20 till 30 procents minskning för EU till 2020.
Klimatrörelsen däremot menar att en halvering är nödvändig till 2020. Vissa vill gå längre. Svenska Tällbergstiftelsen menar i en nysläppt rapport, Grasping the climate crisis, att industriländernas utsläpp måste minskas med hela 70 procent till 2020 för att sedan helt upphöra till 2050.

Det stora gapet mellan å ena sidan regeringars, företags och överstatliga institutioners siffror och å andra sidan intresseorganisationers och klimatrörelsers siffror beror inte enbart på skillnader i perspektiv och ideologi. Gapet vidgar sig beroende på vilka källor man förlitar sig på. De seriösa nationella och internationella politiska ramverk som nu arbetas fram vilar nästan uteslutande på IPCC:s rapporter (fyra stycken mellan 1990 och 2007; IPCC samlar ihop och utvärdera världens klimatforskning, men utför ingen egen forskning).
Kritiker hävdar dock med allt starkare röst att IPCC:s rapporter, som politiker och förhandlare baserar sig på, är daterade. Johan Rockström, vd för Stockholm Environment Institute och medförfattare till rapporten Grasping the climate crisis säger i ett pressmeddelande att: ”Ett av de största och viktigaste orosmomenten inför de pågående klimatförhandlingarna är att dessa bygger på vetenskap och kunskap som redan är föråldrad. IPCC:s fjärde rapport, som kom år 2007 bygger på vetenskap från 2006 och tidigare. Nu vet vi att situationen har blivit mycket allvarligare.”

Den kristdemokratiske EU-parlamentarikern Anders Wijkman är även han medförfattare till rapporten. På telefon från Bryssel förtydligar han kritiken:
– IPCC är en bra process, men att nya rapporter kommer så sällan som vart femte år är allvarligt. Vi lär oss mycket nytt varje månad men tar beslut som sträcker sig över 10-15 år. Risken är stor att vi låser fast oss vid en utveckling vi absolut inte vill ha, säger Anders Wijkman.
Han gör en jämförelse med andra områden. Skulle vi vilja ha en ekonomisk politik som bygger på möten vart femte år?

– Vi måste ha årliga uppdateringar. Det är fullt möjligt och bara en fråga om pengar, säger Anders Wijkman.
I Climate Safety – publicerad i dagarna av brittiska Public Interest Research Centre (PIRC) – konstateras att i många fall har det iakttagits händelser till följd av klimatförändringar långt tidigare än vad IPCC:s rapport från 2007 förutspått. Man skriver torrt att det skett ”även kort tid efter att rapporten publicerats”. Det syftar bland annat på Arktis smältning. IPCC:s rapport förutspår att Arktis kan vara isfritt på sommarhalvåret vid det här århundradets slut. (Andra uppgifter har talat om 2090, 2080 eller 2060.) Den senaste forskningen pekar dock åt att Arktis troligen är isfritt sensommaren om tre till sju år.

En annan punkt där IPCC skiljer sig från den senaste forskningen är vilken högsta temperaturhöjning som är godtagbar för att undvika det som FN kallar farliga klimatförändringar. IPCC säger två grader Celsius. Nya rapporter från såväl brittiska Hadley Centre som från Nasa-forskaren Dr James Hansen menar att 1,7 graders höjning är max. På papperet kan det som ut som små skillnader. I verkligheten rör det sig om drastiska skillnader, i värsta fall om liv och död för många miljoner människor.
– Klimatförändringarna är ett nytt område. Vi är nästan alla nybörjare. Men det är en gåta för mig hur man kan ta beslut utan att ha ett aktuellt underlag, säger Anders Wijkman.

Vad beror de stora skillnaderna i uppskattning på?
Gwynn Dyer, akademiker och journalist specialiserad på samtida krig, och aktuell med boken Climate Wars menar att IPCC är en alltför försiktig kraft. Att deras siffror ger en felaktig bild av klimathotet. Han anger tre skäl:
– För det första så bekostas IPCC av makten [government] och de vill inte ha dåliga nyheter. IPCC:s summeringar redigeras av regeringar vilket gör resultaten försiktiga. För det andra så arbetar kommittéerna i IPCC genom konsensus. I praktiken innebär det att de försiktigaste forskarna ”sänker siffrorna”. Och för det tredje är IPCC:s siffror gamla eftersom det tar flera år för forskarresultat att nå ut ens i forskarvärlden.
Detta får förstås konsekvenser för den politik som beslutas.
– Man kan inte räkna med att förhandlare och diplomater som inte är vetenskapligt utbildade ska kunna sätta sig in i nya forskningsrön, säger Anders Wijkman.
I nästa andetag beklagar han sig över att endast han och en annan talare av totalt 45 stycken nämnde nyare källor än IPCC under ett pågående möte i Bryssel om EU:s energi- och klimatpaket.

Som många klimatdebattörer understrukit har IPCC:s rapporter också en annan brist. Synen på återkopplingseffekter (feed-backs) och skred (tipping-points). Grundtanken här är att en effekt av ökad temperatur kan föda en annan effekt (återkoppling), vilken i värsta fall orsakar ett fullständigt omkullkastande det hittillsvarande (ett skred). ”Ekosystem, från små sjöar till stora savanner, karaktäriseras av icke-linjära dynamiker, med långa perioder av till synes ingen förändring följda av perioder av hastig förändring”, beskrivs processen i Grasping the climate crisis.
Om Arktis skulle försvinna skulle det inte höja havsnivån i världen, men när Arktis försvinner finns ingen is som kan reflektera tillbaka värme ut ur biosfären. I stället lagrar det mörka vattnet värme (så kallad albedoeffekt) vilket gör att intilliggande Grönland börjar tina upp. Och när temperaturen höjs hotar delar av Grönlands istäcke att störta ner i havet, vilket inte bara höjer temperaturen ytterliggare när mörkt land barläggs utan även höjer havsnivån.
Förändringen sker alltså inte gradvis utan i språng. Vilket IPCC inte har tagit med i sina rapporter.
En mycket oroande återkopplingseffekten ser forskare tecken på i dag. Permafrosten i Sibirien och Alaska – ja även Lappland – börjar tina och frigöra metan, en ”växthusgas” minst 20 gånger starkare än koldioxid. (I somras uppmätte forskare metanhalter dryga hundra gånger större än normalt i Sibirien.) Detta nämns inte i IPCC:s senaste rapport.

Men kan inte IPCC:s misstag korrigeras i efterhand?
I bästa fall ja. Den uppenbara faran med IPCC:s eftersläpning är att de politiska besluten av dagspolitiska orsaker inte sällan lägger sig på en försiktigare nivå än vad IPCC:s redan försiktiga rapporter föreslår. Vi får då en politik som tror sig hantera problem korrekt men inte ger de förväntade resultaten (vilket kan rasera politikernas förtroende för forskarråden och allmänhetens förtroende för politiken och forskarråden). I värsta fall kan det vara för sent att stabilisera temperaturhöjningen på en nödvändig nivå.
– Upplägget för IPCC måste förändras så att de som fattar besluten är uppdaterade. Politikerna måste ha en möjlighet att fatta rätt beslut. Det här är en fråga som måste resas inom FN:s klimatkonvention, säger Anders Wijkman.
Har du pratat med någon inom Alliansen om det här?
– Inte ännu. Men jag ska tala med Andreas Carlgren när jag träffar honom.

(Publicerad i Flamman 081211. Foto: wili hybrid, Creative Common.)

Vad gör finanskrisen med klimatpolitiken?

För drygt en månad sedan, när finanskrisen toppade varje nyhetssändning, stod miljöminister Andreas Carlgren (c) ensam öppen med sin oro. Han befarade att finanskrisen kan hota det klimatavtal som ska undertecknas i Köpenhamn i december 2009. ”När den nya administrationen tar över har USA det värsta budgetunderskottet sedan 1930-talet och deltar i två krig. Den nya presidentens uppmärksamhet riskerar att slukas av det”, sa Carlgren till Svenska Dagbladet 11 oktober då det fortfarande stod oklart vem som skulle bli vinnare.

Några veckor senare formulerade Carlgren sin oro på ett bredare plan under ett möte med Nordiska Rådet: ”När vi de senaste åren mötts har klimatfrågan stått högst på den mediala och politiska dagordningen. Nu möts vi i tider av finansiell oro. Frågan ställs: kommer nödvändiga klimatåtgärder nu att få vänta?”

Är miljöministerns oro riktig? Innebär krisen inom finanskapitalet, som nu växt till en global ekonomisk kris, ett våldsamt stopp i den nödvändiga resan mot kraftigt sänkta koldioxidutsläpp och minskad resursförbrukning?

– Snacket går. I EU hörs tongångar om att klimatpolitiken måste omvärderas, säger Gunnar Lindstedt, journalist på Veckans affärer och författare till böckerna Olja och Svart jord.

Som exempel nämner Gunnar Lindstedt att Italien vill fördröja det så kallade 20-20-20-målet, det vill säga en 20 procents ökning av energieffektiviteten, 20 procents minskning av utsläppen från växthusgaser och 20 procents andel av förnyelsebara källor i EU:s energikonsumtion år 2020. Målet sägs drabbade den italienska industrin för hårt. Polen har uttryckt liknande tvivel.

Författaren och civilekonomen Kenneth Hermele tycks dela oron.

– Klimatfrågan kommer att hamna i bakgrunden. Men en ekonomisk kris i ryggen blir viljan att göra politik och ställa starka krav mindre, säger han, och fortsätter:

– Det har varit svårt att föra upp klimatfrågan på bordet redan när de ekonomiska kurvorna pekade uppåt. Inget tyder på att klimatfrågorna kommer hamna centralt när G8 möts i Washington 15 november.

* * *

Om miljö- och klimatorganisationer känner oro är det inget man av taktiska skäl visar. På sin blogg skriver Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson att lågkonjunkturer skapar ”möjligheter” att ”omstrukturera näringslivet och investera i långsiktigt viktiga projekt som man inte har råd med när alla resurserna redan är upptagna”. När forskare från över 22 länder nyligen träffades i Lund, under rubriken ”The Planet in 2050”, för att diskutera klimat- och resursrelaterade frågor, kallade man den pågående ekonomiska krisen för en ”unik möjlighet att slå in på nya vägar”.

Kenneth Hermele tycks mena att detta är en önskedröm.

– Det uttrycks förhoppningar om ett Breton Woods II. Men när man samlades i Breton Woods första gången, för 60 år sedan, var situationen den rakt motsatta än den vi har idag. Då frågade man sig: Hur ska vi få till maximal produktion?

Underförstått att i och med klimatkrisen är ökad konsumtion som tillväxtmotor inte önskvärd.

Gunnar Lindstedt är inne på samma spår:

– På 1930-talet kunde hjulen komma igång efter Depressionen på grund av att billig olja slog igenom och konkurrerade ut kol som energikälla. Nu har vi ingen billig olja att tillgå, trots att priset för tillfället sjunker. Och det är en tidsfråga innan oljepriset stiger igen.

Han ser en positiv effekt av den ekonomiska krisen. Han menar att teknikoptimisterna har tagit över klimatdebatten med följden att det nödvändiga politiska agerandet inte sker med hänvisning till att tekniken kommer lösa problemen – längre fram.

– Krisen hejdar optimisterna. Utan pengar är deras agenda omöjlig.

Men samtidigt är Gunnar Lindstedt enig med de klimatdebattörer som ser kraftiga investeringar i reella klimatlösningar som en väg ut ur beroendet av fossila bränslen.

– Finanskrisen visar tydligt att samhället bör ställas om till lågenergisamhälle.

Trots sin invändning mot 1930-talets krispaket som recept för dagens situation, är det statliga och överstatliga lösningar Gunnar Lindstedt förordar.

– Efterfrågestimulans behövs. Just som i New Deal. Men inte beredskapsarbeten i form av vägarbeten. Bygg ut kollektivtrafiken i stället. Statens resurser måste börja användas till rätt saker. Att rädda banker vette fan om det är långsiktigt, säger han.

* * *

”Det här är nog det värsta vi upplevt på generationer”, sa EU-kommissionären Joaquin Almunia vid en presskonferens förra veckan, enligt Svenska Dagbladet. Det han syftade på var EU-kommissionens ekonomiska prognos. Under årets andra kvartal uppvisade EU nolltillväxt. EU:s ekonomi kommer att hamna på minus – så kallad recession – under tredje och fjärde kvartalet. 13 av EU:s 27 länder kommer att glida ner i recession i år eller nästa år.

Kommissionen sätter till hopp till en sjunkande inflation som ger hushållens mer disponibla inkomster. Hoppet står till den privata konsumtionen. Men då har EU-kommissionen tagit av sig klimatglasögonen.

Nolltillväxt, eller rent av recession, får förstås ekonomer, politiker och journalister att riva sitt hår. Men inom klimatrörelsen kan man på gräsrotsnivå höra andra tongångar. Att en recession kan vara nyttig. Tanken är enkel: om ekonomin svalnar, minskar överförbrukningen av jordens resurser.

Kenneth Hermele håller med om att vid en första anblick kan en recession ha positiv klimatpåverkan, eller snarare, minskad negativ påverkan.

– En minskad tillväxt kan leda till minskad produktion vilket ger minskade utsläpp av växthusgaser och minskad förbrukning av fossila bränsle. Även minskade antal transporter ger ett minskat avtryck, säger han.

Det ekologiska avtryck Kenneth Hermele talar om är ett begrepp som används för att mäta hur stort miljöutrymme en individ, ett samhälle eller hela mänskligheten tar. Alltså hur stor biologiskt produktiv yta som krävs för att ta fram det som konsumeras och hantera det avfall som bildas. I genomsnitt förbrukar en svensk någonstans mellan fem och sex hektar – och om jordens resurser skulle fördelas jämt skulle vi ha runt två hektar var.

Men:

– Även om tillväxten står stilla ett antal år framöver kommer det ge så små förändringar att det inte skulle räcka för att stabilisera klimatet, säger han.

Gunnar Lindstedt beskriver situationen snarlikt:

– Lågkonjunkturen leder definitivt till att trycket på jorden minskar. Men det räcker inte. Det måste till en ekonomisk förändring, en utveckling utan ekonomisk tillväxt.

Utan tillväxt?
– Systemet idag bygger på att vi har anställning, får lön, producerar. Men framöver kommer vi att behöva ägna oss åt egenarbete, ja arbete för vår självförsörjning. Om tio år kommer en miljon människor arbeta inom jordbruket i Sverige, på hel- eller deltid, säger Gunnar Lindstedt.

* * *

Fakta: En ny grön giv
Det har varit en återblickarnas tid sedan bolåneinstituten ”Fannie Mae” och ”Freddie Mac” föll in i den amerikanska statens armar. En finanskris av den kaliber vi befinner oss i sägs inte ha ägt rum sedan 30-talets depression.

Depressionen krävde ett starkt statlig ingripande för att kväsas. I form av stöd till industrin och jordbruk, samt skapande av offentliga arbeten, tog den president Roosevelt Amerika ur eländet. Hans New Deal var så radikalt att Högsta domstolen förklarade vissa delar av programmet som illegala.

I en ny rapport efterlyser Londonbaserade New Economic Foundation, NEF, en New Green Deal. Rapportens författare formulerar dagens problembild som tredelad (the triple crunch): finanskrisen, klimatförändringar och högt oljepris. Metoden att möta dessa problem delar de i sin tur upp i två delar: Först strukturella förändringar av regelverket för det nationella och internationella finanssystemet. Exempelvis återreglering av finanshandel och stängande av skatteparadis. Sedan ett investeringsprogram för utveckling av förnyelsebara energikällor och energibesparande teknik, och detta i kombination med efterfrågestyrning.

Den nya gröna givens mål är ett hållbart, energisnålt och socialt rättvist system. Programmet vilar i huvudsak på en keynesiansk modell. Genom bland annat ökad beskattning av fossila bränsle – så kallade realistiska priser som räknar in klimatkostnader – ska fonder skapas. Fonderna ska användas för att stimulera fram sysselsättning inom en klimatomvandlingssektor. (Förra året skapades 25.000 jobb i Tyskland inom denna sektor, totalt arbetade 250.000 med förnyelsebar energi i Tyskland 2007, enligt The Guardian.)

Green New Deal-rapporten är skriven för brittiskt bruk, men lämpar sig väl för svensk användning. Läs mer på: www.neweconomics.org och neftriplecrunch.wordpress.com.

(Publicerad i Flamman 081113. Foto: Nitot, Creative Common)

En resa till skräpets mörka hjärta

Skräp är ett snabbt, vetgirigt och vindlande reportage i bokform om det som klyschigt kan kallas konsumtionssamhällets baksida. Skräpet. Soporna. Avfallet. Men framför allt ett reportage om den marknadskapitalistiska mentaliteten och vilka konsekvenser den får för jorden och dess klimat. Vilket ju påverkar oss i stor grad.

Som många andra har journalisten Mattias Hagberg blivit berörd av klimatlarmen. Men där de flesta snabbt skakar av sig obehaget som en mardröm man vill glömma, gör Mattias Hagberg tvärtom. I en jakt på svar följer han sina sopor på en resa som tar honom världen runt, men framför allt på djupet, in till samhällssystemets ekonomiska kärna.

Svenskar sopsorterar som inga andra. Vi står där med en tvättad glasflaska framför plastigloon och undrar om flaskan räknas som vitt eller färgat glas – och vi tror att vi gör skillnad. Den där återvinningssymbolen talar ju om det för oss. Att här går inget förlorat.

Det är inte sant. Idag är sopor en vara bland andra, men den är synnerligen energikrävande.
Över tid har synen på sopor förändrats. 1929 installerade HSB Sveriges första sopnedkast. Landet moderniserades och sophanteringen var en del i det nya, funktionella samhället. Adjö till Lort-Sverige. Hej till Hygien-Sverige.

Men på 1960-talet brast visionen om det fria, rena Sverige. Det växande sopberget gick inte att ignorera. Lösningen var enkel. Man började betrakta sopor som en resurs. Sopförbränningsanläggningar byggdes. Fjärrvärmen leddes till miljonprogrammen. Allt var frid och fröjd för soporna.

Det dröjde till tidigt 1990-tal innan soporna blev en politisk fråga igen. Alla talade om kretslopp. Det som tas ur jorden ska återbördas jorden. Punkt. Och på detta följde krav på närhet och småskalighet. Sådan såg visionen om kretsloppssamhället ut. Vad som idag låter obskyrt var allmängods då, i alla fall i retoriken. I centerns partiprogram konstaterade man 1991 att om kretsloppen bryts hotas människans överlevnad. I Rio de Janeiro 1992 fastslog ett FN-toppmöte att stater bör ”begränsa och undanröja ohållbara produktions- och konsumtionsmönster”.
Alla tycktes överens. På samma sätt som (nästan) alla idag är eniga om att klimathotet måste tas på allvar. Ändå står vi där vi gör idag. Kretsloppssamhället har blivit återvinningssamhället, men ändå pekar kurvor, tabeller och profeter åt samma håll.

Hur kan det fortgå?

Det låter cyniskt, men är inte mindre sant, att återvinningsideologin är en av konsumtionshetsens förutsättningar. Genom att våra sopberg varje dag forslas bort, sorteras och bränns synliggörs inte resursfrosseriet. Och återvinningsvinsten är liten i jämförelse med den energi sopförbränningen förbrukar.

Vidare importeras sopor dagligen för att hålla de gigantiska sopförbränningsfabrikerna lönsamma. Samtidigt går en rörelse i motsatt riktning när svensksorterat teknikskrot skeppas över hela världen, till dem som för tillfället betalar bäst kilopris. Reportaget är svindlande otäckt när Mattias Hagberg följer sitt teknikskrot till Ghana och återvinningens cynism blir fysiskt tydlig.

Sopor är big business. Resurskrävande big business.

Det är här Hagbergs bok tar en vändning som är nödvändig. Han får i sin kunskapsjakt syn på marknaden och därigenom syn på politiken, dessa två siamesiska tvillingar. Här blir Skräp en högst politisk bok. Stödd på sociologiskt tankegods tecknar Hagberg bilden av ett samhällssystem där den tillväxt som skapas går förlorad i ”ett socialpsykologiskt spel oss människor emellan”. Ett samhäller där ”vi faktiskt inte använder vårt ökande välstånd till vård, skola och omsorg” utan ”vi lägger mer och mer resurser på konsumtion som enbart är inriktad på livsstil och status”. Dessa påstående ska ses i relation till utförsäljningen av det offentliga. Av välfärdens urholkande. Tillväxt är kanske en välfärdsmotor, men det är skillnad på en tillväxt som investeras i det offentliga och en som går till privatkonsumtion.

På så sett förekommer Mattias Hagberg – förmodligen omedvetet – den vanliga vänsterkritiken att konsumtionskritik är småborgerligt tjafs som uppstår så fort arbetarklassen får det bättre ekonomiskt.

Något att tänka på där vi står framför plastigloon och tvekar.

(Recension publicerad i Flamman. Foto: Mattias Hagberg.)

Sopigt budskap från framtiden

(Publicerad på Aftonbladets kultursida idag, men ligger inte på nätet. Update: jo nu gör det.)

Aningen oväntat kommer ett skruvat inlägg i klimatdebatten. Direkt från Disneys drömfabrik dessutom. I Wall-E får vi följa kärlekshistorien mellan robotarna Wall-E och Eva som möts på den av människan övergivna jorden. Om kärleken mellan de tu (som givetvis är en han och hon) berättas subtilt och långsamt, dunkas i motsats filmens underliggande budskap fram med en avfallskvarns känslighet:
Skräp är klimatboven.
Redan i öppningsscenen panoreras fram mellan torn av skräp som sträcker sig högre upp i himlen än de intilliggande skyskraporna. Och nere på marken blinkar miljontals reklamskyltar för obefolkade, sopstinna gator. Jorden är död, förstörd, dränkt i reklam och skräp.
Skräp är klimatboven.
Men vad räknas som skräp? Alla restprodukter som mänskligt liv lämnar efter sig? Eller de restprodukter som visst mänskligt liv lämnar efter sig? I Wall-E har mänskligheten tagit sin tillflykt till rymdskeppet Axiom, ett intergalaktiskt Birka Paradise, där de lever i materiellt överflöd och intellektuell svält. På menyn står skräpmat, skärp-tv, skräpliv. Människorna är lata, tjocka och fula. En klassisk bild av arbetarklassen (tänk Homer Simpson eller Svensson, Svensson). Wall-E sätter, förmodligen omedvetet, likhetstecken mellan klimatkaoset och arbetarklassens konsumtionsmönster. Ett budskap som redan idag är satt på repeat i klimatdebatten.
Arbetarklass är skräp är klimatboven.
Är det så? Är arbetarklassens livsstilar mer koldioxidfeta än andra? Nej. KTH-forskning visar att medelklassen gör mycket större ekologiskt avtryck än ekonomiskt svagare grupper. Ett fritidshus i vacker natur är inte bättre än hundra Big Meal i ett glättigt köpcentrum. Vilket är lätt att felaktigt tro när estetik sätts framför fakta. När klimatproblematiken definieras av dem som tror sig välja kvalitet och inte konsumera. De som inte turistar utan reser. De som får sin världsbild bekräftad av Wall-E.
Synd att en så konstnärligt vågad film inte tänker friare än dess skapares egna fördomar.

Jag har sett min generations kreativaste hjärnor kollapsa

Det är för mycket. Det kan inte vara sant. Från och med nu är satir en omöjlig konstform. Nyspråk en otillräcklig liknelse. Lögn har förlorat sin innebörd. Det går helt enkelt inte med de vildaste av hjärnor att tänka sig fram till det här. 

Snälla säg att det här är ett språkmaterialistiskt situationistupptåg som vill undersöka vad själva språket som social konstruktion mäktar bära – innan det övergår i kolsmutsig vattenånga. 

(Här kom tipset ifrån. Så här ser verkligheten ut när pr-festen är över. För en skönlitterär vinkel på det hela, läs den här.)

Apropå gårdagens Debatt i SVT

Kulturkramarna och kulturhatarna har bråda dagar. Ansatta av en segerviss borgerlighet har kulturarbetarna – och deras supportrar – sakteligen börjat formera små motståndsfickor. Man skapar tankesmedjor och nätverk, gör upprop och turnéer. Kort sagt: man organiserar sig. Inte en dag för tidigt.

Att det sker först nu är beklagligt. Det är inte så att kommersialiseringen av det offentliga rummet påbörjades när Alliansen kom till makten. Det är, såklart, en ständigt pågående process som först nu hamnat i mediebelysning på riktigt. Under många år har delar av vänstern och en och annan kantstött litteraturvetare förgäves försökt elda på debatten. Deras brösttoner och allvarliga ilska har lagt ett löjets skimmer över dem. Gjort det lätt att avfärda dem som smått haveristiska. Inte för att de har haft fel, utan för att de har varit så ensamma. Men nu har debattvinden vänt.

Kanske är det så att soporna måste hamna framför egen dörr innan det är dags att städa. Kanske har de stadigt försämrade villkoren för kulturen tvingats äta sig in i vardagen hos kulturlivets etablerade skikt för att det ska bli en fråga på agendan, trots att man från (vänster)politiskt håll, där överblicken är större, varit på det klara med försämringarna hela tiden.
Eller så är det kanske så att mediadramaturgin med kulturkramare vs. borgerlighetens alla Staël von Holsteins passat bättre än några upprörda bibliotekarier som vill ställa sin kommunledning till svars.
Fan vet.
Men som sagt, inte en dag för tidigt.

Efter att ha sett gårdagens Debatt på SVT tror jag att det finns två (som blir tre) goda saker att utvinna ur den attack som kulturen idag utsätts för:
1. Att kulturens försvarare tvingas formulera varför kulturen är viktig.
2. Att kulturarbetarna kommer att tvingas ingå i allianser med andra kulturförsvarare för att bli många och därmed starka.

Punkt 1 och 2 formar tillsammans en tredje punkt, en synergieffekt som de säger inom näringslivet. Punkt 2 har nämligen fördelen att om punkt 1 inte får formuleras hermetiskt inom kulturarbetarnas sfär blir den per automatik bredare. Kulturen har faktiskt ett reellt problem i att dess utövare inte sällan ser sig själv som:
1. Någon gudomlighets bundsförvanter på jorden.
2. Som svaret på frågan vad livet går ut på.
3. Som ett motgift mot en förmodad dumhet allmänt utspridd samhället.

Därför är allianser inte bara bra, utan nödvändigt. Först då kan kulturens arbetare argumentera för kulturens sak utan att framstå som att de enbart talar i egen sak. Och först då kommer borgerligheten att framstå som just så kulturfientliga och oförstående inför andra människor som de är.

Och all denna argumentation har jag skrivit enbart för att puffa för Det Osynliga – en monolog som blivit en tankesmedja som blivit en bok. Skrev en artikel om föreställningen och författaren för ett år sedan. Den hittar du här nedanför.

Det osynliga

På bekommen anledning. En artikel publicerad i Flamman 2007-09-13.

Samtidsteater som skruvmejsel

Det står en ensam man på en scen. Han är nyss fyllda 40, uppgiven och arg. På medierna, på det moderna livets hastighet, på känslan av tomhet och dumhet, på alla som säger att teatern är död. På att ingen orkar lyssna på resonemang längre än 30 sekunder längre. Själv bär han en björndräkt.
Det osynliga är en monolog skriven av Jacob Hirdwall, till vardags dramaturg på Dramaten. Pjäsen hade premiär i våras på Teater Tribunalen i Stockholm och i ett specialarrangemang visade vänsterpartiet pjäsen under Almedalsveckan i Visby i somras. Nu ska monologen uppföras fyra gånger på Teater Tribunalen igen. Från och med idag torsdag till och med söndag.

Där samtida dramatik ofta sysselsätter sig med mystifiering och fördunkling, vill mannen i Det osynliga till varje pris dra fram massmedialiseringens kommersiella motiv och politiska konsekvenser i ljuset. Monologen bärs fram av ett uttalat politiskt ursinne.
– Jag satt på kontoret och hetsade upp mig över den nya regeringens kulturpolitik. Tänkte att nu jävlar. Så jag skrev den här monologen i något slags avklarnat raseri över sakernas tillstånd.
Det säger Jacob Hirdwall som själv fyllde 40 i somras och delar yrke såväl som mycket – men inte allt – tankegods med mannen i monologen. Pjäsen cirkulerar kring en rad ämnen som kan summeras i ett begrepp som fladdrar förbi i monologen: nyliberalismens kulturrevolution.
– Det är ett uttryck jag snott från Anders Paulin. Han skrev att nyliberalismens kulturrevolution strävar efter att skapa en plats för en total, fri konsumism, utan bromsar eller regler. Det är en slående formulering av det politiska projekt vi ser idag.
I sin egen sfär, teaterbranschen, ser Jacob Hirdwall tidsandan bryta in. Effektivisering, ekonomisering och pressade marginaler – i teaterns värld blir det till krav om många föreställningar för många människor.
– När jag började arbeta som dramaturg för 15 år sedan stod kvalitet mycket högre i kurs. Idag är vi, som det nämns i pjäsen, fixerade vid volym. Se på Stockholms stadsteater, till exempel. Man har en volym som växer och växer, med fler och fler pjäser.

Underförstått menar Jacob Hirdwall att vinstkravet leder till försämrad kvalitet. ”En ganska klassisk borgerlig idé: rädsla för den breda massan och dess kulturyttringar”, hinner jag tänka. Men blir snabbt avväpnad innan jag hittat ett sätt att lägga fram min tanke mer diplomatiskt.
– Jag menar att en liten intresserad grupp också har ett värde. Sen behöver inte den lilla gruppen bestå av akademiker eller folk från överklassen. Jag menar inte att man ska tala för det elitistiska. Det finns säkert onlinespel på nätet som inte spelas av flera miljoner människor utan av ett litet gäng som tycker att just det här spelet är roligt och ser en kvalitet i det. Är det elitistiskt? Jag vill bara peka på att vi är fixerade vid volym idag.
För Jacob Hirdwall och mannen i monologen, är maximerade volymer och masskonsumtion inte en estetisk fråga, som det ofta är när kulturarbetande ska göra samhällskritik. Det är en demokratifråga. Tesen i pjäsen är att den styrande eliten har tillgång till avancerad information och därmed besitter avancerad kunskap. Alltmedan de breda folklagren matas med ”hamburgerinformation”, som det heter i pjäsen.
– Vi har en situation där vi sitter och diskuterar inrikespolitiska bagateller, medan medborgare i allmänhet har väldigt lite insyn. Men det är kanske meningen att det ska vara så. Har makthavarna verkligen någon glädje av att medborgarna är utbildade, har kunskap om hur makten fungerar?
”Vi ägnar oss åt omedelbara ting men är blinda för den överbyggande arkitekturen: Det Osynliga.” Så heter det i pjäsen. Och: ”Det finns idag ingen makt som inför medborgarna kan granska de stora makterna: ekonomi och media! Det finns samtidigt en tro hos arbetarna i medieindustrin att det är just det de gör. Försvarar demokratin och möjligheten till en öppen diskussion när de i själva verket är Det Osynliga, som döljer alla verkliga diskussioner i ett flöde av infantilisering.”
Vad är det osynliga mer precist? undrar jag.
– Jag kan idag inte säga exakt vad det osynliga är, det är därför det får heta det osynliga. Men det är en känsla. En känsla av maktlöshet jag tror många delar idag, säger Jacob Hirdwall.
Han letar fram ett Strindbergcitat ur en hög med papper. ”Om du vill lära känna det osynliga, så iaktta med öppen blick det synliga.”

Det osynliga har fått bra recensioner och mycket positiv publikrespons, men den hade kunnat sluta i ett magplask. Mannen vi möter på scenen är lite för bitter, lite för nostalgisk, aningen för självömkande och hans monolog rör sig lite för nära genren förbipasserade-gamla-gubbar-som-klagar. Det är ett smart dramaturgiskt drag. Det provocerande hos mannen håller mig som publik på spänn – och den modfälldhet som en resignerad man borde överföra på mig uppstår inte. Hemligheten är pjäsens skickliga konstruktion. Den gestaltar mannens vanmakt – och det är där 99 av 100 pjäser stannar – men ger samtidigt mig det jag behöver för att bryta vanmakten: begrepp, analyser, resonemang. Kort och gott: verktyg.
– Ett uttryck i pjäsen tror jag att jag har myntat: Andlig infrastruktur. Först skrattar alla åt ordet. Man hör ju vad det betyder. Men sedan kan vi använda det till att föra ett samtal om hur ett samhälle fungerar, om ifall välmående och gemenskap kan mätas i pengar.

Jacob Hirdwall pratar om vikten av att ge saker namn, en ritual teatern är särskilt lämpad för.
– Kan man inte benämna någonting kan man inte prata om det, och kan man inte prata om det har man inga verktyg och har man inga verktyg kan man inte göra någonting åt det. Då står man bara där framför en radio och konstaterar att den inte fungerar. Har man ingen skruvmejsel kan man inte laga radion.

Horan och madonnan är ett hus

Ett hus av siden och flor

En lyxig lackask. Eller en vacker kvinna klädd i rött siden och vitt flor. Så beskrivs Kfem, en jättelik byggnad som tagit plats i det utbyggda Vällingby centrum. Kfem är en modern form av galleria, ritad av samtidens chefsarkitekt, Gert Wingårdh. Ett vackert, näsan magiskt skönt köptempel med en vit, lika magisk inredning och öppen arkitektur i blanka material som ger en känsla av ett ispalats inrett med snörök.
Det är verkligen förtrollande förföriskt. Precis som det är avsett.
Att byggnaden på dess egen hemsida beskrivs som en lackask eller en vacker kvinna är ingen slump. Kfem är närapå 8.000 kvadratmeter inriktat på kläder, smink, skor – ja utseendekonsumtion. Målgruppen är kvinnor.

Vällingby centrum som förärats en lackask är internationellt känt sedan ett halvsekel tillbaka. Som mönsterförorternas Mecka, ABC-staden. A för arbete, B för bostad och C för centrum. Alltså en litet samhällsnav som ska erbjuda de boende allt ett fullödigt liv behöver.
Kanske är det en förhärligande bild men syftet med C:et i ABC var att tillhandahålla de boende ett utbud av varor (samt en klick kultur i form av kafé, bibliotek, och biograf). Inte bara det absolut nödvändiga alltså, utan ett rikt utbud. Västvärldens ekonomier blomstrade och framåtandan var stark när Vällingby centrum restes. Ett aldrig tidigare skådat utbud av varor för såväl hushållsbruk som fritid vittnade om tillväxtens befriande potential. Framtiden var funktionell och till människans gagn. Så också i Vällingby.
Kfem talar ett annat språk. Ett förförande språk. Det är uppenbart att tillhandahållandet av varor inte räcker. Något mer måste till, något måste locka. Vad kan då, i en patriarkal och konsumtionsinriktad värld, vara mer lockande än en vacker kvinna klädd i rött siden och vitt flor? I syndigt rött siden och oskuldens flor – ja, det skönsjungande skogsrået med blicken fäst på våra plånböcker är både hora och madonna.

Samhällsbyggarna som skissade fram och nitade ihop Vällingby trodde på sina medborgare när man erbjöd dem kvalitativt utbud, funktionella bostäder och arbete. Ett samhällskontrakt byggt på respekt.
Dagens samhällsbyggare tror inte på oss. De ser oss inte ens som det primära i stadsplaneringen. Lackasken ligger inte där för oss, nej den har lagts där den ligger – stor och förförisk, men i vägen – för att föra oss till den. Den moderna arkitekturen, vars signaturmelodi skogsrået i Vällingby sjunger, har ett enda syfte: Erbjuda varukapitalet ett kvantitativt stort utbud av konsumenter.

(Publicerad i Flamman 080925. Foto: Peter Rutherhagen.)

Det här är inte Sveriges Stephen King

Artikel publicerad i Flamman.

När jag ringer Jenny, kvinnan som är pressansvarig för skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist berättar hon att ”John inte gör mer media”.
Jag svarar att jag ringer från en liten vänstertidning och själv är skräckkonnässör. Det kanske kan bli en rolig intervju och annorlunda?
– Jag mejlar honom, säger Jenny som låter allt annat än imponerad.
Vem kan klandra henne? Den logiska kopplingen mellan liten vänstertidning och skräckgenren är minst sagt oklar. Men bluffen är sjösatt och jag håller tummarna. Förmodligen förgäves.
Att John Ajvide Lindqvist ”inte gör mer media” är lätt att förstå. Hans litterära framgångshistoria de senaste åren är monumental. Med uppväxtskildringen och vampyrromanen Låt den rätte komma in tog John Ajvide Lindqvist ett fast grepp om såväl kritiker- som försäljningslistor, vilket han fortsatt med zombieromanen Hanteringen av odöda, novellsamlingen Pappersväggar och nu den nyutkomna romanen Människohamn. Liksom Åsa Linderborg hör John Ajvide Lindqvist till den lilla exklusiva skara författare som älskas av både recensenter och de som köper böcker på Konsum och Pocketshop.
Men debuten och den följande succén var inte given. Svensk skräck? För de som inte gillar själva genren låter det såklart ointressant. Och landets skräckälskare har trots stort tålamod lärt sig att svensk skräck är skräckinjagande, men inte så som skaparna tänkt.
Svensk skräck? Jodå. Idag finns John Ajvide Lindqvist utgiven på tolv språk. Vid Göteborgs filmfestival fick Tomas Alfredsons filmatisering av Låt den rätte komma in det Nordiska filmpriset. På Tribeca Filmfestival i New York fick filmen det högsta priset i berättarklassen. Svensk skräck? tänkte kanske bolaget bakom filmen när de försummade marknadsföring av filmen. Men nu har man tänkt om, skjutit upp vårens premiär till i oktober och satsar rejält.
Svensk skräck! tänkte De Aderton och gav John Ajvide Lindqvist Svenska Akademiens pris till Harry Martinssons minne förra året. Och för drygt en månad sedan vann han Selma Lagerlöf-priset.
Mot förmodan ringer Jenny tillbaka:
– John undrar ifall Flamman är samma tidning som Norrskensflamman.
– Ja, svarar jag, osäker på om det är bra eller dåligt.
Men en minut senare har jag en intervju bokad. Förklaring får jag när jag träffar John Ajvide Lindqvist i samband med en boksignering på Science fiction-bokhandeln i Gamla Stan, Stockholm.
– För många år sedan skickade jag ut några texter jag skrivit till en rad tidningar. Kenth var den enda som brydde sig om att svara, så jag står i tacksamhetsskuld, säger John Ajvide Lindqvist.
Den Kenth som John Ajvide Lindqvist syftar på är den numera bortgångne Kenth Karlsson, chefredaktör på Flamman under mitten av nittiotalet.
– Norrskensflamman är en av de få tidningar jag har prenumererat på faktiskt. Några år på nittiotalet, säger John Ajvide Lindqvist.
Några av texterna han skickade in publicerades. Sveriges skräckmästare är alltså en före detta Flammanskribent.

Att vi ses i samband med en boksignering på Science fiction-bokhandeln har sin litterära poäng. I efterordet till Pappersväggar framför John Ajvide Lindqvist sitt tack till de ”fyra som kommit till Science fiction-bokhandeln båda gångerna jag signerat”.
Det märks att John Ajvide Lindqvist har blivit intervjuad förr och förmodligen enligt löpandebandprincipen. Alltså av nöjesjournalister som vill ha några citat till sin nyhetsartikel. Den sortens journalister som kallar John Ajvide Lindqvist för Sveriges Stephen King och frågar honom vad han själv är mest rädd för och varför han tror att människor tycker om att bli skrämda.
Inledningsvis under vår intervju svarar John Ajvide Lindqvist inte på de frågor jag ställer utan de frågor han tror att jag ställer. Jag frågar om hans syn på låg- och högkultur och han svarar på frågan om varför filmen Låt den rätte komma in kan vara så bra, trots att det är en vampyrfilm. Det kan tas för divalater men är förmodligen motsatsen; den enda rimliga reaktionen på mediadramaturgins tomgång.
För att bryta läget lägger jag fram en tes:
Som relativt hängiven skräckläsare är det frustrerande att se John Ajvide Lindqvist kallas för Sveriges Stephen King eller liknande. Med minsta kunskap om skräckgenren är det lätt att se att John Ajvide Lindqvist har ett mycket tydligare släktskap med Clive Barker, mannen som bland annat skrivit romanen som ligger till grund för de klassiska Hellraiser-filmerna. John Ajvide Lindqvists miljöer sammanfaller oftare med Stephen Kings än med Barkers, men där Stephen King är en graffoman, djupt förälskad i att skriva (i bemärkelsen producera textmängd; ibland kortar han namnen på sina karaktärer för att göra tegelstensromanerna något kortare), är Clive Barker och John Ajvide Lindqvist förälskade i språket. Vilket gör dem till bättre stilister, och denna språkvård märks på att deras berättelser är mindre i volym. Kort sagt: bättre författare.
Men mer än något annat förenas Clive Barker och John Ajvide Lindqvist i sin upptagenhet av kärleken. Den bärande ryggraden i John Ajvide Lindqvists tre romaner är en vardaglig kärlek – den helande, den sårande, den farliga, den förlåtande, den villkorslösa kärleken. Kärleken i Clive Barkers böcker däremot tar form i begäret, den fåfänga kärleken.
John Ajvide Lindqvists och Clive Barkers författarskap är besläktade genom sin romantiska läggning.
– Se där ja! Visst är det så. Jag inspireras mycket mer av Clive Barker. Han är världens hemskaste, säger John Ajvide Lindqvist och på hans röst hörs att det inte är negativt.
Hur känns det att alltid liknas vid Stephen King?
– Det är lätt att bli trött på. Och dessutom har Stephen King en machosyn på hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra. Inte värsta sortens, men det finns där och stör mig. Det har inte Clive Barker, av förklarliga skäl. [Clive Barker är öppet homosexuell, red anm]
Att John Ajvide Lindqvist ofta liknas vid Stephen King är inte bara ett uttryck för mainstreammedias genuina ointresse för research utan också dess oförmåga att lära sig det minsta om de breda folklagrens kultur.
– Jag kan möta journalister som säger att ”du skriver skräck, det är väl inte så bra”. Å andra sidan kan journalister försöka pådyvla mig något alltför litterärt. Då måste jag ta ner det och säga att ”jag vill bara att blodet ska spruta, det är sköna grejer”, säger John Ajvide Lindqvist och fortsätter:
– Recensenter tycker ibland att jag ska ta bort skräcken. De tror att skräckelementen är en förevändning för att få berätta om människan och samhället. Men det är tvärtom. Människan och samhället är en förevändning för att ha mina skräckscener.
Det som gör John Ajvide Lindqvist om inte unik, så åtminstone sällsynt är hur han blivit litterärt accepterad trots att han skriver inom en bespottad lågstatusgenre som skräck.
– En kärleksfilm kan vara en romantisk komedi, eller ett Tennesse Williams-drama från sydstaterna. Den kan vara mycket saker. Men skräck upplevs som en begränsad genre.
Underförstått att så är det inte. Redan genrebegreppet i sig är problematiskt. Den episka familjekrönika är en genre. Den fiktiva biografin också. Men dessa genrer upplevs inte som begränsade och behöver sällan förklara sig. De definieras inte ens som genrer. Lågstatuslitteratur delas in i genrer, högstatuslitteratur delas upp i traditioner och tendenser.
Men John Ajvide Lindqvist har som sagt accepterats. Han har inte, till skillnad från Liza Marklund eller andra dussinförfattare blivit uppmärksammad för att han säljer mycket utan sålt mycket för att han är bra. Riktigt bra. ”Trots att det är skräck”, som många måste tillägga för att visa att de egentligen har mer sofistikerad kulturmönster.
– Jag vill befinna mig på en mellannivå. Jag vill skriva högkvalitativ underhållningslitteratur. Eller som jag själv kallar det: fungerande melodram. Som Lars von Triers filmer till exempel. De är så jävla mycket, överlastade, men man köper det. De känns aldrig kalla eller beräknande, de berör.
Känner du dig aldrig lockad att ge dig in i litteraturens finrum?
– Jag skulle kunna. Men jag vill inte. Jag försöker att INTE tänka Litteratur när jag skriver. När jag arbetade på Människohamn visste jag att recensenter skulle tycka att slutet var för stort, för specialeffektsaktig. Jag vet att det skulle bli bättre litteratur om jag tog bort mycket och gjorde det mer subtilt. Men nej. Jag vill att det ska vara så här. Det är kul att skriva det.
Det låter som du skrev det på ren jävelskap.
– Jag ska inte glömma vilken genre jag skriver i. Jag ska absolut inte tänka ”hmm, tar jag bort de här sidorna får jag bättre recensioner och det blir en mer sluten, sfärisk roman”. Jag vill inte skriva höglitteratur. Det tar för mycket tid att sitta och slipa.
Du är väldigt öppen med ditt kreativa arbete. Du pratar, till exempel, om din nästa roman som ska heta Lilla stjärna. (Under intervjun avslöjar han dessutom hur den ska sluta. Och förstör därmed min läsning.) Och i efterordet till Pappersväggar skriver du öppenhjärtigt om novellerna och andra romaner du skrivit. Det påminner om en annan skräckförfattare … – Jag är medvetet inspirerad av Stephen Kings no nonsense-tänkande när han säger: ”Jag är hantverkare. Jag gör så gott jag kan. Hoppas ni gillar det.”
Den här respektlösa synen på litteraturen är vanlig hos författare utan kulturell kapital i ryggen.
– Det är möjligt. Jag har ju inte sånt kapital bakom mig, så jag vet inte. Men människor som kommer från fattiga omständigheter kan ju bli riktigt jävliga när de blir kapitalister. På kulturkapitalets område är det säkert likadant. Har man väl lyckats komma upp till parnassen, eller åtminstone krälar vid foten, då börjar man ikläda sig skruden. Fast om man kom från familjen Rådström eller från Bonnier, skulle det säkert vara väldigt svårt att göra det motsatta, på riktigt, att gå hela vägen ner. Man kan anta attityden, men det går nog inte in på skelettet.
I sitt sommarprat förra året berörde John Ajvide Lindqvist sin klassbakgrund och klassresa. Han beskrev att han har blivit en människa som har Mozart i iPoden men ändå inte vet hur det är att vara en sådan som har Mozart i iPoden. Alltså: man kan göra en klassresa, men ändå aldrig bli helt och hållet förändrad.
– Man kommer inte ifrån sin bakgrund. Men det där med iPoden var mest en bild. Jag har ingen Mozart i min iPod. Jo kanske en låt. Jag lyssnar mest på svensk schlager.
Han sjunger gärna schlager också. Hemma i huset utanför Norrtälje går Singstar Svenska Schlagers [ett slags karaoketevespel, red anm] varmt. Just det spelet använde han i en Dagens Nyheter-intervju i vintras för att förklara klasskillnader för en oförstående journalist: ”Du vet – i mitt universum är singstar lika självklar som psykoanalys i ert. Sånt man gör bara.”
– Min mamma jobbade på lunchservering och slevade upp mat. Och pappa jobbade på ett litet varv som tog hand om sommargästernas båtar. Men trots det, och att jag prenumererat på Norrskensflamman (skratt) är det först på senare år som jag fattat på riktigt att jag är från arbetarklassen.
Har den insikten påpekat ditt skrivande?
– Det var först när jag i Låt den rätte komma in skrev min bakgrund och min biografi som det lossnade. Jag kan genren, jag kan geografin, jag kan de här människorna. Då blev det rätt, när jag inte försökte göra mig till och skriva litteratur längre.
En recensent har velat koppla ihop dig med de svenska arbetarskildrarna.
– (Skratt.) Det måste du såklart fråga eftersom du kommer från Flamman. Du frågar mig mycket saker inga brukar fråga mig om.
Känner du dig som en del i den traditionen?
– Det är kul när en recensent har skrivit så. Precis som det är kul att få Selma Lagerlöf-priset. Jag blir stolt.
Det som skiljer de mest framgångsrika skräckförfattarna – Stephen King, Clive Barker och John Ajvide Lindqvist på hemmaplan – från dem som ligger steget efter – Michael Crichton, Dean Koontz och på hemmaplan, Andreas Roman – är människosynen som ligger latent i berättelserna. De mindre framgångsrika har en mer cynisk, i vissa fall rent konservativ människosyn. Om det är en följd av författarnas sociala bakgrunder kan jag inte vederlägga. Men klart är att författarna med något slags vänsterlutning (Stephen Kings son heter Joe Hill efter just den Joe Hill) är mer framgångsrika. Och bättre.
Jag lägger fram den främre halvan av teorin.
– Det var ett påstående! Koontz har jag läst två böcker av. Men kommer inte läsa något mer. Ytligt liknar han Stephen King. Det är bra idéer, bra skrivet, men jag tycker inte om det. Det handlar om människosyn. Jag har inte tänkt på det, men tror att du har helt rätt. Jag kan i och för sig inte utveckla svaret eftersom det blir att glorifiera mig själv. ”Jag är en fin människa, jag tycker människor är så fina.”
Men du skriver empatiskt även om de mest bestialiska människor.
– Jag försöker behandla de jag skriver om med värdighet, ge dem verkliga historier. I slutändan försöker jag skildra dem psykologiskt trovärdigt för att det ska bli så otäckt som möjligt när det går illa för dem, när de ska bli uppätna eller vad fan det är. På sitt sätt cyniskt av mig. Men under skildrandet känner jag för dem och vill inte att det ska gå illa för dem. Jag mår illa av det själv.
– Det finns något i mig som tycker om Håkan [en pedofil mördare, red anm] i Låt den rätte komma in. Han är ju verkligen den hemskaste människa jag skrivit om, men jag tycker inte han är hemsk, bara ömkansvärd och en ohyggligt sorglig människa.
Eller som Sven-Eric Liedman uttryckt det: att se sig själv i andra. Att se andra i sig själv.
Här tror jag en nyckel till framgång går att hitta, det som bortsett från deras rent litterära kvaliteter förenar John Ajvide Lindqvist och Stephen King. Humanismen, eller radikalare uttryckt: solidariteten, skapar en resonansbotten man som läsare vill återkomma till.
I dina romaner är de flesta personer, såväl de monstruösa som de ordinära, kantstötta människor lägre ner på samhällsskaran. Var kommer de ifrån?
– Jag hämtar dem från min uppväxt i Blackeberg och delvis från min uppväxt med min pappa ute i skärgården. Pappa var extremt tolerant, han dömde inte människor, så runt omkring sig hade han mycket människor som jag tyckte var väldigt jobbiga när jag var liten.
John Ajvide Lindqvist gör en kort paus. Hans sätt att prata avslöjar en erfaren estradör, men här tycks det inte vara en konstpaus, utan en … allvarspaus.
– Och sen kommer människorna inifrån mig själv. Oavsett hur det har gått för mig och oavsett att jag står med på DN:s kritikerlista så är det fortfarande så här jag känner mig i förhållande till andra människor och omvärlden. En del av mig gör det i alla fall.
Han gör paus igen. Jag tänker på Mozart i iPoden. Att man inte kommer ifrån sin bakgrund, och att bakgrunden självklart påverkar hur litteraturen ser ut.

I Gamla Stans turistträngsel gör en man bondfångartricket med en ärta som ligger gömt under en av tre tändstickor.
– Usch det där tricket. Jag brukade stå här och trolla, säger John Ajvide Lindqvist, som är före detta trollkarl i likhet med en av personerna i Människohamn.
– Jag brukade stå precis här och trolla, säger han och pekar på en plats snett mitt emot Science fiction-bokhandeln.
Nu ska ha istället in och signera böcker. Jag nämner de fyra fansen han tackade i efterordet till Pappersväggar.
– Tror du de är här? Det var ändå tre år sedan sist, säger John Ajvide Lindqvist.

(Foto: Mia Ajvide.)

Reformistiska gengångare

En artikel publicerad i Flamman. Lojaliteten går fortfarande på Brunnsgatan fyra.

(S)pöken på scen

S-märkta spöken intar de svenska teaterscenerna. Inom loppet av två års tid har tre nyskrivna pjäser hemsökts av socialdemokratiska spöken. Inte spöken bildligt talat, utan konkret, som roller i pjäserna. Inte kommunistiska spöken, utan reformistiska, folkvalda spöken.
Dramatiken tittar alltså inte tillbaka för att konstatera att det var bättre förr. I de tre pjäserna – Drömmer om att dö (som en svensk med hög cred) av Dennis Magnusson, Lojaliteten av Kjell Espmark, samt Helgonlegender av Majgull Axelsson – har dramatikerna valt bort fiktionens möjlighet att skriva om partiledarna som levandes i sin egen tid. Varför gör man det när den fiktiva biografin står högre i kurs än någonsin? Romanen om Ingmar Bergman, Maja Lundgrens hämndepos Myggor och tigrar, och i någon mån Lats Noréns dagbok.
Är spökena något så enkelt som en symbol för att socialdemokratin är död?
Nej. Svaret är dubbelexponering. Genom att lägga samtid och dåtid ovanpå varandra kan Dennis Magnusson, Kjell Espmark och Majgull Axelsson väga tider och dess värderingar mot varandra. För ingen vill landa i den unkna smaken av att det var bättre förr. Och att låta någon från samtidens position utgjuta kritik mot dåtidens misstag, ger fadd bismak av självgodhet. Så spökena anländer för att tiderna ska mötas jämbördigt och göra en relevant diskussion möjlig.

Första socialdemokratiska spöke ut på scen var Olof Palme i Dennis Magnussons Drömmer om att dö (som en svensk med hög cred) i Teater Terriers gestaltning. Olof Palme är här en dryg överklassplayboy med tennisracket under armen. Han huserar tillsammans med andra avlidna s-ledare på Harpsund, det gengångarrike där creddiga svenskar hamnar efter sin död.
Pjäsens handlar om Lennart Gustafsson – en avsiktlig illa förklädd Göran Persson – och den familj han har lämnat bakom sig när han trätt in i maktens finaste korridorer. Gustafssons dotter är psykiskt instabil och ett ständigt dåligt samvete för Gustafsson. Samtidigt är dottern, och ex-frun, en påminnelse om Gustafssons lågklassiga förflutna. Ett förflutet som ger honom mindervärdeskomplex inför maktens verkliga män, i allmänhet de i levande form, men i synnerhet den spökande socialdemokratiska partieliten.
Gustafsson planerar att begå självmord, men är rädd att inte heller platsa i dödsrikets gräddhylla – Harpsund.
I Drömmer om att dö väver dramatikern Dennis Magnusson samman klass- och genusperspektiv till ett nät pjäsens karaktärer fastnar i. Pjäsen utspelar sig först och främst i det privata, men genom att låta den privata sfären vara landets kanske mest offentliga persons så breddas bilden. Det är finurligt, subtilt och oerhört verksamt.

Även i Majgull Axelssons Helgonlegender på Dramaten går Olof Palme igen. Pjäsen handlar om det sociala arvet, här gestaltat i form av tre generationers tragiska kvinnoöden. Hårdast arv bär Hanna, en ung uteliggare med psykiska problem. Prästen Agnes försöker komma till hennes undsättning, men räcker inte till. Full av frustration vänder sig Agnes i vrede till sin pappa, en pragmatisk socialdemokrat med arbetarbakgrund och en framgångsrik politisk karriär bakom sig. Men pappan slår ifrån sig vad Agnes berättar om Hanna. Hans bild av sig själv, Partiet och Välfärdssverige tål inte vittnesmål om socialt ärvt lidande.
Det här, säger pjäsen och Agnes, är Sverige idag. Nej, säger pappa socialdemokraten.
Vad säger spöket Palme då, vid åsynen av Hanna? Han reciterar sina gamla tal. Men orden framstås ömsom naiva, ömsom lögnaktiga när de hålls upp mot dagens verklighet. Idealen skramlar tomt. Men som för att rädda honom har Majgull Axelsson skrivit in en spökande konservativ modersmålslärarinna från Alingsås vid Olof Palmes sida. Dem emellan pågår ett roande men också förtydligande meningsutbyte, där socialprogressivt tankegods bryts mot socialkonservativt dito.
Men Palmes spöklika karaktär förblir ändå symbolisk och tydlig. Nuet rymmer ingen Palme.

Sist ut på scengolvet tar sig Martin Vrede och Hjalmar Branting. Martin Vrede är en fiktiv karaktär från Kjell Espmarks roman Lojaliteten (1993). När han och Branting går igen är det i en scenpjäs med samma namn och av samma författare.
Pjäsen har formen av en monolog, ett försvarstal för, men samtidigt anklagelseakt mot Lojaliteten. Det vill säga en förblindande tro på arbetarrörelsen och krav på desamma som rörelsen har ställt. Lojaliteten vecklar snabbt ut sig till en frihetligt färgad kritik av socialdemokratins snedsteg och knäböjandet inför nyliberalismens doktriner.
Martin Vrede berättar om sitt och sin brors levnadsöden. Martins bror tog striden mot fascismen och blev skjuten av Francotrupper under spanska inbördeskriget. Martin själv gick in i facket och bytte ut blåstället mot kavaj.
Genom monologen debatterar Martin med sin döda bror. Han försöker försvara sina egna val, visa på dess meningsfullhet, ja rent av nödvändighet. Samtidigt vill han göra sin brors minne heder.
Och nu berättar han, som sagt, sin historia. Ett levnadsöde som spänner över snart hundra år fastän han själv inte är en dag över sextio. Förklaringen nämns inte i pjäsen, men vi förstår när Martin berättar om en turné i förortsskolor som han och Branting gör.
De är spöken.

Drömmer om att dö, Lojaliteten och Helgonlegender är alla starkt kritiska till den socialdemokrati vi möter i pressmeddelande och i tevedebatter. Men kritiken kommer ifrån olika håll.
En central, men inte framträdande scen i Dennis Magnussons pjäs visar hur Mona Sahlin utmanövreras – tänk Tobleroneaffären – av fackledare som inte ville se en kvinna ta över partiet. Fackledarnas agerande blir en tydlig symbol för den patriarkala grundtonen i socialdemokratins historia. Men kritiken är inte radikal av det slaget som kräver fullständig samhällsförvandling helst igår, nej Dennis Magnusson har skrivit en pjäs som likt dess karaktärer tror på ett reformerande av (parti)strukturen.
Mest fascinerande är Kjell Espmark som i sin pjäs lyckas att befinna sig på tre positioner samtidigt när han skriver socialdemokratins historia och samtidigt kritiserar den – utan att någonsin förlora sin egen lojalitet med den.
Espmark och Magnusson tycks tro, eller i alla fall hoppas, på en restaurering av socialdemokratin. Visserligen kan man i Kjell Espmarks pjäs ana bitterhet, men ändå formulerar pjäsen tydligt att arbetarrörelsen är svaret på den fråga som en oreglerad kapitalism ställer. Ställda från olika håll blir Drömmer om att dö och Lojaliteten är offentliga inlägg i socialdemokratins interndebatt. Helgonlegender däremot, är ett farväl till samma rörelse.
Det är synd. Och eventuellt inte ens vad Majgull Axelsson tänkt sig. Men Majgull Axelssons blick på socialdemokratin, och i förlängningen arbetarrörelsens hela samhällsprojekt, kommer utifrån. Förmodligen från vänster. Men på grund av dess utifrånposition uppfattas den som kall och fördömande. Olof Palmes spöklika gestalt och eftertänksamhet formar en resignerad figur. Luften går ur oss alla.
”Helgonlegender är en slags sorgesång över folkhemmet och den gamla socialdemokratin. För mig var Olof Palme den sista politikern vars argument inte bara bottnar på ett intellektuellt plan – utan också ett känslomässigt”, har Majgull Axelsson sagt. Ordet var är centralt. Hon talar om något definitivt, något oföränderligt. Det tror jag varken Kjell Espmark eller Dennis Magnusson skulle göra. Det är frestande att dra slutsatser om att Majgull Axelsson är kvinna och de andra två dramatikerna män, och att det kan påverka deras syn på socialdemokratin. Men motiv och tema i Dennis Magnussons pjäs talar emot det.
Majgull Axelsson kallar sin pjäs för en sorgesång. Men sorg över förlorad kärlek brukar innehålla lovsång till den förlorade, den som tog vår kärlek med sig och gick. Kanske är det regin, eller Dramaten som plats som tar kärleken ur Majgull Axelssons sång. Men den lyser med sin frånvaro från den grå Dramatenscenen.
Lojaliteten och Drömmer om att dö ingjuter betraktaren med hopp och kraft. Hur kritiska pjäserna än är till socialdemokratin och dess adel vid rodret, vill de partiets bästa, övertygade om att det är människans bästa. Det är en rörande gest och förhoppning, en kärlekshandling.

(Bilden är från Drömmer om att dö och är tagen av Bodil Johansson.)

Pausfågel

Tack vare Aron Etzlers och Ali Esbatis försorg har jag plötsligt mycket trafik här. Kul. Men dålig tajming.
På grund av den här, det här och en kommande reading finns ingen tid att lägga upp eller ens skriva texter. Så i väntan på tid, ger jag några lästips. Läs det här, det här och det här.
Två utan tre artiklar kommer jag följa upp så snart jag har möjlighet. Då får du, bland annat, reda på varför en för tidigt dödad Julianne Morre är progressivt.

Vantrivsel i kulturen

Det kanske krävs en poet för att i ett enda begrepp fånga något mycket större. Världen i sandkornet, för att bruka en sliten metafor. Poeten och kritikern Jenny Tunedal gör det i en anmälan av Chuck Klostermans Sex, droger och kalaspuffar. (En bok som kan liknas vid En nötcréme och en moviebox för människor med en bitvis fungerande tankeapparat, men det hör inte hit.) Vit-kille-trivsel. Så bra att vi tar det igen: Vit-kille-trivsel.
Här fångar hon den på ytan oproblematiska stämningen som sprids när trygga mellanskiktsmän är tillsammans. Kontorsölen-efter-jobbet-stämningen. Omklädningsrumstämningen. Den homosociala, maktpyrande, arroganta vaddå-vi-bara-har-lite-roligt-stämningen.
Med andra ord: det strukturella, osynliga våldet. Det verbala våldet som inte räknas som våld. Eller trivsel för de som ingår i gemenskapen.

Vad är då motsatsen till vit-kille-trivsel? Otrivsel?
Kan man känna vit-kille-otrivsel?
Definitivt.
Är det en känsla bara kvinnor har?
Definitivt inte.
Gå ut på vilken skolgård som helst. Vilket bygglag eller vilken chefskonferens som helst. De finns där, man ser dem kanske inte – och det är meningen – men de finns. Pojkarna och männen som känner vantrivsel i vit-kille-kulturen. De på riktigt kränkta, de ut- eller kanske bara kantstötta. De som inte upptagits i gemenskapen. De som kanske skrattar högst åt vit-kille-trivsel-skämten för att möjligen, men bara möjligen, en enda gång få känna samhörigheten som en grupp skapar.
That’s all manlighet is about. Vilka som är med i gänget och vilka som inte är med. En hierarki som ständigt måste upprättas. Antingen med knutna nävar eller mysputtriga skämt.
Men nu har vi en catchy fras att rädda oss med. Nästa gång en Schyffert i indiandräkt dyker upp och drar Lasse Anrell-skämt, säger vi bara: ”Här är alldeles för vit-kille-trivsamt. Jag drar.”

PoMo och kampen om tiden

Ny krönika i dagens Flamman. Aningen esoterisk, men i sammanhanget fullt begriplig.

För en fullständig förståelse och genomgång av det som krönikan försöker skissa på 2.500 tecken, läs denna bok.

Vem undersöker undersökarna?
Vi lever i en tid när kulturen undersöker. Du kanske inte har tänkt på det. Men läs några kultursidor i tidningarna, bläddra i några specialmagasin, ratta in P1:s kulturprogram och du ska märka att undersöka (och tvillingordet utforska) – det är grejen.
Undersöka.
Ett vackert ord. Positivt. Det andas försiktighet och iakttagelse. Ödmjukhet. Vi kan se en inre bild av en kulturarbetare som tålmodig och vetgirig med vaken blick känner in, letar. Hon söker sig vidare för att få veta mera. Hon söker inte svar, hon söker insikt eller kunskap. Nöjer sig aldrig. Det ligger i undersökandets natur; vägen är målet.
Ett närapå zenbuddhistiskt hållning.
Undersöka antyder vidare en demokratisk läggning. Ömsom politisk, ömsom humanitär. Och med en befrielsepotential.
Allt går att undersöka. Allt går att förändra. Sådan är maximen. Den som undersöker det offentliga rummets sociala rörelsegeografi, till exempel, sår ett löfte om att en annan rörelse är möjlig. Om en platt demografi i det offentliga rummet.
Undersökandet har en hoppfullhet inbyggd. Men också en ständigt inställd reform. För undersöka är ett poststrukturellt ord. Mycket samtida. Ett ord som äntrar scenen när rädslan för att tala tydligt blivit norm. Ett kulturellt kodord som signalerar det för den kulturella klassens viktigaste kapitalet: medvetenhet. Eller vardagligt uttryckt: koll.
Att ha koll är att ha fattat vad det handlar om. Det vill säga, att urskilja sig från den okunniga massan, denna förslöande kraft som omöjliggör visionens drömrike här och nu.
Många använder säkert ordet för att få stipendier och en plats i solen. Inget ont i det. Alla har hyror att betala, egon som vill bli smekta. Men undersökandet har också en bevarande funktion. Att undersöka är att sätta ner foten men ända ha den i luften. Att verka radikal men förbli konform.
Undersökandet kan vara en progressiv handling, ett ärligt försök till förändring. Att inte vara bombsäker, att tvivla är gott. Vänsterns historiska tvärsäkerhet visar oss hur illa det annars kan gå. Men oftast är undersökandet, som vi ser det idag, en gest. En förklädnad. Eller om man så vill – ett kittlande pr-trick.
Undersöka? Javisst. Men inte i förändringens namn. För det är där bedrägeriet pågår. I löftet om en förändring. Undersökarna undersöker för att få vara aktuella, men samtidigt slippa det devalverande ställningstagandet. Att undersöka vad en mur gör med ett inmurat folk är inte detsamma som att säga att muren är fel. Det bara låter så.

Liv till varje pris

Igår läste jag manuset till Proof. Igen. I sin amerikanska slickness är David Auburns pjäs fortfarande lika drabbande. Så till synes enkel, men vid närskådande genuint raffinerad. En berättelse, inte självmedveten eller teatral, utan övertygande verklig. Som levt liv. Ett slags dramatik som ofta förkastas som antingen ålderdomlig eller för enkel. Jag vet inte. Är man beredd att acceptera och tro på teaterillusionen, är ett stycke dramatik som Proof förföriskt.

Men det är inte därför den går att läsa om. Inte bara. Jag återkommer – vill återvända - till huvudkaraktären. Catherine. (Vid pjäsens uruppförande spelad av Mary-Louise Parker och i filmen av Gwyneth Paltrow.) Det är något med henne som inte lämnar en ifred. Något besvärligt och samtidigt förtröstande. Kanske det att få sådana kvinnokaraktärer existerar. En inte solig, men därmed inte bitter kvinna. En inte resignerad, men därmed inte framåttröskande. En både-och-samt-lite-av-varje-kvinna. Eller sannare: en människa. Inte stereotypad. Inte kringskuren av sin könstillhörighet. Framför allt en karaktär med drabbande stor integritet. Inte Sarah Kane eller Pippi Långstrump. Varken kuvad eller hora.

Män som Catherine ryms säkert tusentals i dramatiken. I detta ögonblick står han säkert på hundratals scener. För sig. Talar. Tar plats. Äger en självklarhet. Den självklarhet få kvinnoroller ges eller slåss för.

Deprimerande.

Så länge kvinnorollerna är fådimensionella är det omöjligt som dramatiker och man att skriva verklig dramatik. Då måste så mycket hänsyn tas till kvinnans underordning att dramatiken riskerar bli tendensiös. Feministisk, inte i bemärkelsen att vara jämlik, utan feministisk i sin handling, i sitt gestaltande av ojämlikheten. Vi får en maktobalans som överskuggar alla andra obalanser, som gång på gång måste göras till själva ämnet. För inte går det att redan idag skildra människor, individer när dramaturgerna, scenograferna, regissörerna, dramatikerna, skådespelarna, recensenterna och biljettförsäljarna, ja även publiken tar till sig halvmänniskor i kvinnoform utan att känna olust? Då riktiga människor på scen är en lyx lika främmande som medmänsklighet i en vapenaffär?

Jävligt deprimerande.


Men tillbaka till Proof. Värst, eller bäst, är andra scenen i andra akten. I pjäsen alltså. I filmen kan vi kalla det för vinterscenen. När Catherine (Paltrow) hittar sin av galenskap tidigare förvirrade pappa (Anthony Hopkins) utomhus utan ytterkläder. När han sitter och antecknar i sitt anteckningsblock, till synes äntligen fri från sinnessjukdomen som blockerat hans kreativitet, hans matematiska forskning.
Man märker inte hur manusförfattaren inuti oss åskådare byggt upp en förväntan att Catherine ska avslöjas som en lögnerska, som stulit sin pappas matematiska upptäckt. Men spänningen finns där, som en stålfjäder som sakta dras åt och spänns. Vi håller andan tills vi når katharsis i det att vi får se vad som står i pappans anteckningsbok … och vi inser att Catherine inte ljuger, men att pappan för alltid är förlorad till dårskapen. (Scenen har mycket gemensamt med scenen i The Shining när vi får se vad Jack, spelad av Jack Nicholson, skrivit alla timmar framför skrivmaskinen. ”All work no play …”)
Det är sorgligt så sorgligt. Men samtidigt som vårt hopp är krossat kan vi känna viss tillfredsställelse över att Catherine inte ljuger. Vi känner olika känslor samtidigt. Det är i detta som Proof är en mänsklig film. Flera känslor samsas i samma ögonblick. Människor är inte förenklade för att göra fiktionen effektiv, utan tillåts vara just så komplexa som människor är. Just så levande. Just så kalejdoskopiska inuti.

Tråkigt bara att miljön i Proof är borgerlig, som den alltid är när inre dramatik ska gestaltas. Men vad vet jag. Busschaufförer och 7-Eleven-tjejer kanske inte har känslor. Och då är det ju inte konstigt varför de aldrig skildras som bärare av flera känslor samtidigt.

Uppdatering: Klart att Proof ska utspela sig i sin miljön. Annars vore det en annan pjäs/film. Vilket så klart går att säga om alla filmer. Så felet är inte specifikt Proofs fel. Men gör det problemet till alla filmers fel?

Åsa Linderborg i din ficka

I dagarna har pocketversionen av Åsa Linderborgs Mig äger ingen kommit ut. Undertecknad har gjort omslaget. Med undantaget att pocketversionen är mallad av för mig okänd designer. Fråga Richard på Atlas om du är nyfiken.

Splashen på framsidan blev fin. Vilket jag inte trodde när jag tvingades lägga dit den.

Nåja. Här är en årsgammal intervju jag gjorde med Åsa för Flamman. Fördelen med den här intervju är att du slipper en uttjatad patriarkal figur: Den Svikande Modern.


Till en stålmans minne

– Han hade blivit arg av att leva i Reinfeldtsverige. Så säger Åsa Linderborg om sin pappa som hon har skrivit en bok om. Flamman har träffat henne.

– Jag visste redan när jag var liten att jag skulle skriva en bok om pappa, säger Åsa Linderborg, författare, debattör och kulturjournalist på Aftonbladet.
– Han var så himla trött om kvällarna, helt utarbetad, låg i soffan och sov. Jag satt ovanpå honom och tänkte, tyckte att han var annorlunda och att det var speciellt att växa upp med sin pappa.
Ingen äger mig heter boken som kommer ut idag 26 april. Det är ett finkänsligt, men osminkat porträtt av Leif Andersson, hennes pappa som i 37 år arbetade som härdare på Asea i Västerås. Åsas mamma lämnade familjen när Åsa var fyra år.
– Det var väldigt ovanligt att växa upp med sin pappa på sjuttiotalet. Alla andra bodde hos sin morsa, varannan vecka-boendet fanns inte, säger hon.
Boken, det vill säga Åsas liv, innehåller mycket av det vi känner igen från Sveriges unika flora av arbetarskildringar: en alkoholiserad pappa, fattigdom, utanförskap och ensamhet. Men den bestående känslan i Åsas bok är kärlek och allvar samt en vibrerade uppriktighet mellan henne och pappa Leif.
– Jag hade kunnat resonera mer om att leva ensam med pappa. Man kan tyckta att han inte tog hand om mig optimalt. Men där fanns ändå så enormt mycket kärlek. Jag for inte illa. Jag har oändligt med minnen av pappa, men har medvetet tagit fram de bilder som kan krossa myter både hos vänster och högern, säger Åsa.
Till vardags är Åsa en av få vänsterintellektuella som tar och tillåts få plats i samhällsdebatten. Hennes artiklar är kärnfulla, rappa och fulla av självförtroende. Åsa döljer inte sina vänsterståndpunkter för att passa in. Följaktligen har hon kallats för allt från ”kommunisthora” till ”fascistkramare”. I boken känns modet och uppriktigheten igen från Åsas artiklar, men tonen är privat och fri från retorik.
– Det är medvetet jag inte driver några teser i boken. Jag vill berätta mina erfarenheter, sedan får läsaren dra vilka slutsatser den vill.
Det hon varit mest rädd för under arbetet har varit att förenkla.
– Jag har ett jätteansvar för människor som antingen inte är i livet längre eller av klassbakgrund saknar tillgång till den offentliga arenan och alltså inte kan försvara sig. Samtidigt tänker jag att om arbetarlitteraturen alltid tar det ansvaret skulle det inte finnas en sån litteratur.
Om någon dom faller i Mig äger ingen är det över henne själv. Hon skriver, till exempel, om när hon flyttar hem till mamma och hennes Lasse: ”Jag började kalla Lasse för pappa. Den andra människan [pappa] lämnade jag ensam med demoner jag inte ville veta något om.”
– Jag kan tycka att det finns en poäng att vara privat, att blotta sig. Det finns så många som har idéer om vem jag är. Bara för att jag skriver konfrontativa artiklar så tror de att jag är kompromisslös även privat och en hård typ. Jag vill visa på felsteg privat och felargumentation politiskt när jag var ung. En blindhet vad gäller sovjetunionen, till exempel. Vardagsrasism inom arbetarklassen. Jag vill drar fram fördomarna.
Men kan inte det vara skadligt när man är en offentlig person, en kontroversiell debattör? undrar jag.
– Den som vill nagla fast mig vid skampålen har godbitar att hämta i den här boken. Samtidigt tror jag att talar man bara sanning och vågar lägga upp strupen så kan man vinna på det. Jag fick ett mail från PM Nilsson som är min största antagonist. Han skrev att han hade läst boken och att han tyckte den var bra. Jag blev glad, men samtidigt vill jag inte att han ska hänsyn till den här boken när polemiserar med mig. Men han kan ha fått en inblick, jag kan ha nyanserat hans bild av arbetarklassen.
Jo, det är en bok om klass Åsa skrivit. Boken startade som en politisk essä om arbetarstaden Västerås, men Åsa insåg att det var om sin pappa hon ville skriva. Boken blev ett slags sorgearbete. Bland annat. För i egenskap av universitetsutbildad historiker hade Åsa saknat det som kallas socialhistoria, en historia bortom kungar, årtal och geniförklarade ståndsmän, en historia som kretsar kring folklivet. Berättelsen om hennes pappa blev samtidigt en berättelse om klass; något annat var oundvikligt.
– Ingen berättar om arbetarklassen för de berättar inte om sig själva. Pappa skulle aldrig ha skrivit en bok om sig själv. Då måste någon annan göra det.
Men det finns ett politiskt ärende i boken också, menar Åsa. Hon tycker sig se hur schablonerna kring arbetarklassen är starka. Hur högern uppfattar arbetarklassen som oborstad, ointelligent och vulgär. Ett exempel Åsa hört är att författaren Hans Gunnarsson fick negativa recensioner för att arbetarna han skrev om lyssnade på P1. Det gör ju inte arbetarklassen! löd recensenternas (för)dom.
– Arbetarklassen antas vara illitterat, säger Åsa. Den förväntas inte vara intresserad av kultur. Men mammas släkt är en arbetarsläkt med enorma intellektuella ambitioner, och pappa läste mycket böcker och lyssnade bara på P1. Hans syskon däremot har aldrig läst böcker, de har aldrig varit på en teater eller på biblioteket. Man kan inte säga att arbetarklassen gör det ena eller det andra. Men boken vill jag visa att arbetarklassen består av individer som är väldigt sammansatta.
Är bara högern fördomsfull? Ingalunda. Vänstern lider av samma enkelspåriga syn på arbetarklassen, enligt Åsa. Den romantiserar och ser inte arbetarklassens fel och brister. Det gäller i alla fall delar av den marxistiskt influerade vänstern.
– Jag har funderat på vänsterretorikens idé om arbetarklassen som ett revolutionärt avantgarde. Min morfar tittade på min pappa och sa ”Det är arbetarklassen som ska leda mänskligheten in i framtiden”. Som historiker ser jag att de stora revolutionära omvälvningar kommer när medelklassen är missnöjd och allierar sig med arbetarklassen. Jag tror att arbetarklassen väldigt sällan träder fram i eget majestät och tar initiativet till samhällsförändringar.
Här finns en likhet med hennes egen pappa, han som aldrig själv skulle berätta om sitt eget liv. Det krävs att Åsa, som gjort klassresan, fattar pennan. Om Åsa är orädd i det offentliga var hennes pappa raka motsatsen. Hos honom var arbetarklassens skötsamhetsmoral dragen till sin spets. Den största rädslan var att avslöjas som kommunist. Han avskydde alla offentliga ställningstagande från knappar till manifestationer, kallade det för ”demonstrationspolitik”.
– Pappas rädsla var reell. Hans egen pappa hade svartlistats och blivit av med jobbet för att han deltog i metallarbetarstrejken 1945. Och mammas släktingar hade förlorat sina jobb och blivit svartlistade och åsiktsregistrerade för att de var kommunister. Det är något jag tycker att jag lärt mig i arbetet med boken och som jag ser som historiker: Den som har mest att vinna på en samhällelig revolt är också de som har mest att förlora om det går åt helvete. De har enormt mycket att offra av det lilla de har.
Pappa var väldigt arg när Åsa blev medlem i vpk som tolvåring. Demonstrationspolitik! Samtidigt var han bekymrad över att förstamajtågen glesnade. Och trots att han själv aldrig var medlem var han enormt lojal med vpk. Han följde partiets politik när han röstade nej i kärnkraftsomröstningen trots sin egen oro för att förlora jobbet om det gick dåligt för Asea i synnerhet och industrin i allmänhet. Helst ville han att Linje 2, den linje han inte röstat på, skulle vinna.
– Jag har alltid funderat över hur pappa var på jobbet, med sina arbetskamrater. Hemma pratade han politik hela tiden. Men på jobbet vågade han inte det. Man ska ju inte göra bort sig. Jag undrar, hur många av hans jobbarkompisar kände likadant? Hur många tänkte att det är fult att prata om socialismen? Man får gärna kritisera regeringen, oavsett vilken regering som sitter, men man får inte drömma om ett annat samhälle för då går man över gränsen. Så kände pappa hela tiden.
Åsa berättar om en jobbarkompis pappa hade, en kille från Finland som läste Maos lilla röda. På jobbet! Pappa Leif beundrade honom, men var samtidigt förskräckt.
– Jag tror inte att arbetarklassen är revolutionär i den marxistiska meningen, alltså rent objektivt, men samtidigt tror jag att det finns betydligt fler som drömmer om ett annat samhälle men inte vågar prata om det med sina jobbarkompisar, säger Åsa. För mig har det varit viktigt att berätta att det finns drömmar som är levande eller slumrar om en helt annan samhällsordning där man inte är förtryckt eller underordnad eller utsugen eller utarbetad eller vad det nu är man är. Farfar drömde också. Min moster Nina med. Alla har de drömt om något annat.
När samhällsvindarna hade vänt på nittiotalet och Åsas pappa var arbetslös pratade han om att han kanske skulle gå och demonstrera, eller inte att han skulle demonstrera men i alla fall att han skulle gå och titta på förstamajtåget.
– Sådana som han, arbetarklassen, hade upplevt enorma försämringar och han tänkte nog att strategin att knyta näven i fickan, den funkade inte längre.
Men han hade inte lång tid kvar. Omänskligt hårt arbete och alkohol hade tärt på stålhärdare Leif Anderssons kropp. Han dog sextio år gammal. Arton år yngre än genomsnittslängden för ett LO-liv.
– Arbetarklassen har, som jag skriver i boken, i genomsnitt åtta år kortare genomsnittslängd än medlemmar i Saco, som jag själv. Det är heavy shit. Det går inte översätta de åtta åren i en Volvo eller en villa, eller vad man kan köpa för en metallarbetarlön, du kan inte köpa de åtta åren.

PS. Jag följde senare upp spåret klass och biografi i en krönika i Flamman. Frågan: Är klasskildringen i första hand ett uppväxtfenomen?

Ann Petrén; större än så här

Artikel publicerad i veckans Flamman. Introduktion till ett intressant ämne. Kommer att återkomma till de mer djuplodade frågorna. Dock övertygad om att andra ställer dem bättre än vad jag gör. Till exempel Teater Lacrimosa, Modärna kvinnor och andra hjältemodiga personer. Boken som nämns i artikeln och borde läsas, hittas här.

Nåväl. Här är artikeln.

Ett eget rum på scen

– Jag fick en frihet, en känsla av ett eget rum.

Så säger Ann Petrén om att spela man på teaterscenen.

– Jag fick också plötsligt mer uppmärksamhet. Jag vann priser! Det var slående hur mycket text jag hade och hur mycket tid som jag stod i fokus, säger Ann Petrén och fortsätter:

– Jag vill göra beteenden synliga. Publiken måste få lära sig att se om verkligheten är jämlikt skildrad, säger Ann Petrén.

Hon menar att om hon till exempel spelar en man kan hon synliggöra det manliga maktspråket, och att det är en konstruktion som går att hantera, manipulera, ifrågasätta.

– Teatern kan fostra, eller medvetandegöra är kanske ett bättre ord. Brecht har uttryckt det så bra: ”Du sitter i publiken för att iaktta mig hur jag har iakttagit.”

För allmänheten har Ann Petréns ansikte kommit att förknippas med social utsatthet. I filmerna Om jag vänder mig om (2003) och Masjävlar (2004) gör hon hårt åtgångna, klassmärkta kvinnor. På scen har Ann Petrén dock i över tjugo år, med Stockholms stadsteater som fast bas sedan 1988, spelat ett mycket bredare spektrum av roller än på film.

Ann Petrén kommer till intervjun i träningskläder. Hon har repat hela dagen på en kommande föreställning. Hon intervjuar mig lika mycket som jag henne. Vi sitter i ett mötesrum fullt av frågor. Emellanåt blir hennes röst koncentrerad.

– Vet du? När kvinnor regisserar gör de ungefär till hälften dramatik av män. När män står för regin väljer de 16 procent kvinnoskrivna pjäser, säger Ann Petrén.

Fler fakta: Säsongen 2005/2006 var en av fem teaterchefer i Sverige kvinna. Strax över hälften av alla regissörer var män. Men på de stora scenerna på storstädernas stadsteatrar regisserades 68 procent av pjäserna av män.

– Här [på Stadsteatern] kan vi med stolthet visa upp bra statistik. Men vi saknar redskap för att internt diskutera hur män och kvinnor skildras. Det är till exempel sällsynt att kvinnor bär berättelsen. De snurrar runt mannen, understödjer honom. Man kan mäta antalet replikrader och se att de manliga karaktärernas tar betydligt större plats. Vilket tolkas som att män har mer att säga, säger Ann Petrén.

Här förstärks alltså det vi i vardagen får lära oss: mannens perspektiv är det universella perspektivet.

– Så mycket på scen verkar rimligt, men är det? Ta till exempel åldersskillnaderna på scen. Äldre man, ung hustru. Ser vi ett par i jämn ålder i en pjäs, undrar vi varför hon är så gammal. Eller att man under repetition kan få höra ”använd din kvinnlighet”. Vad menas med det?

I Större än så här nämns fler exempel. Att kvinnor på scen oftast bär kjol, och gärna högklackat. Åtminstone kjolen är knappast representativ för den tid vi lever i. Exemplen känns banala när jag nu skriver ner dem. Men dess konsekvenser och vad de vilar på är allt annat än banalt. Det är samma gamla maktförskjutningar vi ser iscensatt. Men där maktförskjutningar sker, dyker för eller senare ett feministiskt motstånd upp.

Att jag just träffar Ann Petrén för att prata ojämlikhet och genusgestaltning på teater är ingen slump. Dels har hon varit med att starta projektet Modärna kvinnor, som vi snart ska återkomma till. Dels medverkar hon i Större än så här (Atlas), en feministisk hand- och debattbok om genusgestaltning som kommer ut i dagarna. Upphovskvinnorna är friteatergruppen och tankesmedjan Lacrimosa, förmodligen bekant för Flammans läsare. Ann Petrén deltog i workshops inför boken och medverkar också i en intervju.

– I en workshop gestaltade jag och en man samma genusneutrala text – en monolog om hur ruccolasallad tar över världen! I mig läste de som tittade in att jag var osäker och tvivlande, en lärare inför en stökig klass. Och att jag egentligen pratade om mig själv, att ruccolan var en bild för mig. Men för mannen låg problemet med ruccolan utanför honom själv. Han var inte personligen drabbad av ruccolan, utan kunde betrakta problemet utifrån.

I Lacrimosas workshop laborerade man med kroppen för att ge kvinnorna samma tyngd och självklarhet på scengolvet. För vem som är avsändaren på scen, en man eller kvinna, påverkar förstås förståelsen av det sagda. Det handlar inte bara om platstagande i mängden ord utan också om mycket subtilare maktmedel, Kroppsspråk. Pauser som skapar uppmärksamhet. Vilket håll en blick riktas. The good ol’ härskartekniker.

– Varför läser vi in så det privata i kvinnorna? säger Ann Petrén och det hörs att frågan är retorisk.

Uppdraget för en genusmedveten gestaltning på scen kan kanske formuleras som att göra kvinnoobjektet till mänskliga subjekt. Att göra Julia på balkongen till en individ av kött, blod och intellekt. Att låta Ann Petréns karaktär avsky ruccola och inte sig själv.

Motsatsen ser vi ofta på teatern. Komplexa manskaraktärer och endimensionella kvinnokaraktärer. Ann Petrén menar att med förenklingen reproducerar man tankebanor. Kulturarv och klassiker i all ära. Spelas de gamla och de moderna klassikerna traditionellt så bidrar de till återskapandet av en patriarkal ordning där Hamlet är en ung man med ett brett känslospann och Julia just en väntande pryl på en balkong.

– Man kan inte försvara att Tolvskillingsoperan har tolv Horor [bland karaktärerna]. Vadå Horor? Vem är Horan? Vad heter hon?

Ann Petrén menar att dramatiken svämmar över av karaktärer som Mamman, Hustrun, Läraren, Horan. Kvinnor som inte har ett yrke eller ett namn. Hon tycker att en skådespelerska inte ska godta en roll som saknar namn eller yrke.

– Ska man spela någons hustru i till exempel en teveserie ska man fråga: vad är jag mer förutom hustru? Man måste bjuda motstånd.

Ann Petrén har som sagt repat hela dagen inför en kommande premiär av Skådespelerskan, en pjäs skriven 1873 av Anne Charlotte Leffler. Pjäsen är den andra och avslutande i det omskrivna projektet Modärna kvinnor som letts av Ann Petrén och Åsa Sarachu. Projektet kunde, om det var 1970-tal, kallas för medvetandehöjning. Eller om det var 80-tal: Pep talk. Genom att lyfta upp två radikaler från feminismens pionjärdagar sätter projektet fokus på en bit historia som ställts i skuggan av en manligt dominerad kanon (tänk Strindberg).

Under slutet av 1800-talet och en bit in på nästföljande sekel var Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och den ännu hågkomna Victoria Benedictsson uppmärksammade författare. I dramatik, prosa och skriftställning engagerade de sig i samhället och samhällsutvecklingen. Inte sällan med en feministisk agenda. På sin tid – och nedstämmande ofta fortfarande – radikala frågor.

Om Frida Stéenhoff skriver Moa Holmqvist och Åsa Sarachu att hon fick särskilt mycket stöd från arbetarrörelsen ”som sympatiserade med hennes förespråkande av barnbegränsning och kamp mot orättvisor. 1908 stannade varje avdelning i Sundsvalls första maj-tåg framför hennes bostad och utropade ett leve för Harold Gote, Stéenhoffs pseudonym.” (Den smala vägen, Rosenlarv förlag.)

Det är alltså en historieomskrivning som sker på Stockholms Stadsteater. Men även på Riksteatern, Östgötateatern och Nationalmuseum bland annat, där det pågår projekt som behandlar samma tidsepok och samma bortglömda, eller snarare förträngda, kvinnor. Namn som trillat ur rullorna ska in igen.

– Det är typiskt, säger Ann Petrén. Av alla namn kände jag bara till Victoria Benedictsson. Och det på grund av hennes tragiska levnadsöde och inte hennes livsgärning!

På kvällen, efter vår intervju, ska Ann Petrén spela Fru Aina Rosdal i Frida Stéenhoffs Den smala vägen. Pjäsen är en feministisk pamflett mot arvsrätten, mot kvinnors ekonomiska bundenhet till mannen, mot (den patriarkala) Lagens ställning över (den medmänskliga) Moralen. I ironisk och anakronistisk regi av Kajsa Isaksson – grundaren av den anarkistiska och numera insomnade gruppen Teater Salieri – ges ett befriande frispråkigt drama. Här är det personliga politiskt och inte det politiska personaliserat, det vill säga psykologiserat.

Att det ligger över hundra år mellan pjäsens tillkomst och dess uppförande gör det säkert lättare för publiken att förhålla sig till de radikala påståenden som droppas med lätthet från scenen. Arvsrättens avskaffande? Är publiken som nickar och hummar instämmande verkligen beredd att ge upp arvsrätten?

När pjäsen är slut reser i vart fall publiken sig upp. Ovationerna är starka. Det är som att första maj-tåget från 1908 utropar sitt leve för Gote/Stéenhoff en gång till. Vi är, om man så vill, ett forum för levande historia.

(Bilden är tagen av Linn Sandholm för Stockholms stadsteater.)
PS. Anne Charlotte Lefflers Skådespelerskan har premiär 26 april på Stockholms stadsteater. (Biljetterna dock slut till premiären.) Om AC Leffler har Tove Leffler gjort ett inspirerande radioreportage. Skådespelerskan och annan ”dramatik skriven av kvinnor från 1800-talets mitt och framåt” hittar du för gratis nedladdning hos Nationella dramaturgiatet. Rosenlarvs förlag ger ut Leffler och Stéenhoff bland annat. Kolla upp!