Apropå gårdagens Debatt i SVT

Kulturkramarna och kulturhatarna har bråda dagar. Ansatta av en segerviss borgerlighet har kulturarbetarna – och deras supportrar – sakteligen börjat formera små motståndsfickor. Man skapar tankesmedjor och nätverk, gör upprop och turnéer. Kort sagt: man organiserar sig. Inte en dag för tidigt.

Att det sker först nu är beklagligt. Det är inte så att kommersialiseringen av det offentliga rummet påbörjades när Alliansen kom till makten. Det är, såklart, en ständigt pågående process som först nu hamnat i mediebelysning på riktigt. Under många år har delar av vänstern och en och annan kantstött litteraturvetare förgäves försökt elda på debatten. Deras brösttoner och allvarliga ilska har lagt ett löjets skimmer över dem. Gjort det lätt att avfärda dem som smått haveristiska. Inte för att de har haft fel, utan för att de har varit så ensamma. Men nu har debattvinden vänt.

Kanske är det så att soporna måste hamna framför egen dörr innan det är dags att städa. Kanske har de stadigt försämrade villkoren för kulturen tvingats äta sig in i vardagen hos kulturlivets etablerade skikt för att det ska bli en fråga på agendan, trots att man från (vänster)politiskt håll, där överblicken är större, varit på det klara med försämringarna hela tiden.
Eller så är det kanske så att mediadramaturgin med kulturkramare vs. borgerlighetens alla Staël von Holsteins passat bättre än några upprörda bibliotekarier som vill ställa sin kommunledning till svars.
Fan vet.
Men som sagt, inte en dag för tidigt.

Efter att ha sett gårdagens Debatt på SVT tror jag att det finns två (som blir tre) goda saker att utvinna ur den attack som kulturen idag utsätts för:
1. Att kulturens försvarare tvingas formulera varför kulturen är viktig.
2. Att kulturarbetarna kommer att tvingas ingå i allianser med andra kulturförsvarare för att bli många och därmed starka.

Punkt 1 och 2 formar tillsammans en tredje punkt, en synergieffekt som de säger inom näringslivet. Punkt 2 har nämligen fördelen att om punkt 1 inte får formuleras hermetiskt inom kulturarbetarnas sfär blir den per automatik bredare. Kulturen har faktiskt ett reellt problem i att dess utövare inte sällan ser sig själv som:
1. Någon gudomlighets bundsförvanter på jorden.
2. Som svaret på frågan vad livet går ut på.
3. Som ett motgift mot en förmodad dumhet allmänt utspridd samhället.

Därför är allianser inte bara bra, utan nödvändigt. Först då kan kulturens arbetare argumentera för kulturens sak utan att framstå som att de enbart talar i egen sak. Och först då kommer borgerligheten att framstå som just så kulturfientliga och oförstående inför andra människor som de är.

Och all denna argumentation har jag skrivit enbart för att puffa för Det Osynliga – en monolog som blivit en tankesmedja som blivit en bok. Skrev en artikel om föreställningen och författaren för ett år sedan. Den hittar du här nedanför.