Forskning och baksteg

När världens politiker har förpassat klimatförnekelsen till historien vill de ge intrycket av att det som sker är handfast aktion. Men de vetenskapliga beräkningarna som de politiska besluten grundar sig på är redan föråldrade – och felet är systematiskt.

I morgon fredag avslutas FN:s klimatkonferens i polska Poznan. Tolv dagars förhandlingar ska förhoppningsvis ha oljat maskineriet inför klimattoppmötet i Köpenhamn om drygt ett år. I Köpenhamn ska ett nytt klimatavtal för jordens alla länder förhandlas fram, ett avtal som ska ta vid 2013 när Kyotoavtalet löpt ut.
Åsiktsskillnaderna om hur mycket utsläppen av koldioxid måste minska är stora. FN:s klimatpanel IPCC menar till exempel att minskningar på mellan 25 och 40 procent till 2020 är nödvändiga för att undvika en oöverblickbar temperaturhöjning. Under mötet i Poznan kommer EU:s ministerråd sannolikt att anta ett energi- och klimatpaket som förväntas innehålla mål om 20 till 30 procents minskning för EU till 2020.
Klimatrörelsen däremot menar att en halvering är nödvändig till 2020. Vissa vill gå längre. Svenska Tällbergstiftelsen menar i en nysläppt rapport, Grasping the climate crisis, att industriländernas utsläpp måste minskas med hela 70 procent till 2020 för att sedan helt upphöra till 2050.

Det stora gapet mellan å ena sidan regeringars, företags och överstatliga institutioners siffror och å andra sidan intresseorganisationers och klimatrörelsers siffror beror inte enbart på skillnader i perspektiv och ideologi. Gapet vidgar sig beroende på vilka källor man förlitar sig på. De seriösa nationella och internationella politiska ramverk som nu arbetas fram vilar nästan uteslutande på IPCC:s rapporter (fyra stycken mellan 1990 och 2007; IPCC samlar ihop och utvärdera världens klimatforskning, men utför ingen egen forskning).
Kritiker hävdar dock med allt starkare röst att IPCC:s rapporter, som politiker och förhandlare baserar sig på, är daterade. Johan Rockström, vd för Stockholm Environment Institute och medförfattare till rapporten Grasping the climate crisis säger i ett pressmeddelande att: ”Ett av de största och viktigaste orosmomenten inför de pågående klimatförhandlingarna är att dessa bygger på vetenskap och kunskap som redan är föråldrad. IPCC:s fjärde rapport, som kom år 2007 bygger på vetenskap från 2006 och tidigare. Nu vet vi att situationen har blivit mycket allvarligare.”

Den kristdemokratiske EU-parlamentarikern Anders Wijkman är även han medförfattare till rapporten. På telefon från Bryssel förtydligar han kritiken:
– IPCC är en bra process, men att nya rapporter kommer så sällan som vart femte år är allvarligt. Vi lär oss mycket nytt varje månad men tar beslut som sträcker sig över 10-15 år. Risken är stor att vi låser fast oss vid en utveckling vi absolut inte vill ha, säger Anders Wijkman.
Han gör en jämförelse med andra områden. Skulle vi vilja ha en ekonomisk politik som bygger på möten vart femte år?

– Vi måste ha årliga uppdateringar. Det är fullt möjligt och bara en fråga om pengar, säger Anders Wijkman.
I Climate Safety – publicerad i dagarna av brittiska Public Interest Research Centre (PIRC) – konstateras att i många fall har det iakttagits händelser till följd av klimatförändringar långt tidigare än vad IPCC:s rapport från 2007 förutspått. Man skriver torrt att det skett ”även kort tid efter att rapporten publicerats”. Det syftar bland annat på Arktis smältning. IPCC:s rapport förutspår att Arktis kan vara isfritt på sommarhalvåret vid det här århundradets slut. (Andra uppgifter har talat om 2090, 2080 eller 2060.) Den senaste forskningen pekar dock åt att Arktis troligen är isfritt sensommaren om tre till sju år.

En annan punkt där IPCC skiljer sig från den senaste forskningen är vilken högsta temperaturhöjning som är godtagbar för att undvika det som FN kallar farliga klimatförändringar. IPCC säger två grader Celsius. Nya rapporter från såväl brittiska Hadley Centre som från Nasa-forskaren Dr James Hansen menar att 1,7 graders höjning är max. På papperet kan det som ut som små skillnader. I verkligheten rör det sig om drastiska skillnader, i värsta fall om liv och död för många miljoner människor.
– Klimatförändringarna är ett nytt område. Vi är nästan alla nybörjare. Men det är en gåta för mig hur man kan ta beslut utan att ha ett aktuellt underlag, säger Anders Wijkman.

Vad beror de stora skillnaderna i uppskattning på?
Gwynn Dyer, akademiker och journalist specialiserad på samtida krig, och aktuell med boken Climate Wars menar att IPCC är en alltför försiktig kraft. Att deras siffror ger en felaktig bild av klimathotet. Han anger tre skäl:
– För det första så bekostas IPCC av makten [government] och de vill inte ha dåliga nyheter. IPCC:s summeringar redigeras av regeringar vilket gör resultaten försiktiga. För det andra så arbetar kommittéerna i IPCC genom konsensus. I praktiken innebär det att de försiktigaste forskarna ”sänker siffrorna”. Och för det tredje är IPCC:s siffror gamla eftersom det tar flera år för forskarresultat att nå ut ens i forskarvärlden.
Detta får förstås konsekvenser för den politik som beslutas.
– Man kan inte räkna med att förhandlare och diplomater som inte är vetenskapligt utbildade ska kunna sätta sig in i nya forskningsrön, säger Anders Wijkman.
I nästa andetag beklagar han sig över att endast han och en annan talare av totalt 45 stycken nämnde nyare källor än IPCC under ett pågående möte i Bryssel om EU:s energi- och klimatpaket.

Som många klimatdebattörer understrukit har IPCC:s rapporter också en annan brist. Synen på återkopplingseffekter (feed-backs) och skred (tipping-points). Grundtanken här är att en effekt av ökad temperatur kan föda en annan effekt (återkoppling), vilken i värsta fall orsakar ett fullständigt omkullkastande det hittillsvarande (ett skred). ”Ekosystem, från små sjöar till stora savanner, karaktäriseras av icke-linjära dynamiker, med långa perioder av till synes ingen förändring följda av perioder av hastig förändring”, beskrivs processen i Grasping the climate crisis.
Om Arktis skulle försvinna skulle det inte höja havsnivån i världen, men när Arktis försvinner finns ingen is som kan reflektera tillbaka värme ut ur biosfären. I stället lagrar det mörka vattnet värme (så kallad albedoeffekt) vilket gör att intilliggande Grönland börjar tina upp. Och när temperaturen höjs hotar delar av Grönlands istäcke att störta ner i havet, vilket inte bara höjer temperaturen ytterliggare när mörkt land barläggs utan även höjer havsnivån.
Förändringen sker alltså inte gradvis utan i språng. Vilket IPCC inte har tagit med i sina rapporter.
En mycket oroande återkopplingseffekten ser forskare tecken på i dag. Permafrosten i Sibirien och Alaska – ja även Lappland – börjar tina och frigöra metan, en ”växthusgas” minst 20 gånger starkare än koldioxid. (I somras uppmätte forskare metanhalter dryga hundra gånger större än normalt i Sibirien.) Detta nämns inte i IPCC:s senaste rapport.

Men kan inte IPCC:s misstag korrigeras i efterhand?
I bästa fall ja. Den uppenbara faran med IPCC:s eftersläpning är att de politiska besluten av dagspolitiska orsaker inte sällan lägger sig på en försiktigare nivå än vad IPCC:s redan försiktiga rapporter föreslår. Vi får då en politik som tror sig hantera problem korrekt men inte ger de förväntade resultaten (vilket kan rasera politikernas förtroende för forskarråden och allmänhetens förtroende för politiken och forskarråden). I värsta fall kan det vara för sent att stabilisera temperaturhöjningen på en nödvändig nivå.
– Upplägget för IPCC måste förändras så att de som fattar besluten är uppdaterade. Politikerna måste ha en möjlighet att fatta rätt beslut. Det här är en fråga som måste resas inom FN:s klimatkonvention, säger Anders Wijkman.
Har du pratat med någon inom Alliansen om det här?
– Inte ännu. Men jag ska tala med Andreas Carlgren när jag träffar honom.

(Publicerad i Flamman 081211. Foto: wili hybrid, Creative Common.)