Aningen oväntat kommer ett skruvat inlägg i klimatdebatten. Direkt från Disneys drömfabrik dessutom. I Wall-E får vi följa kärlekshistorien mellan robotarna Wall-E och Eva som möts på den av människan övergivna jorden. Om kärleken mellan de tu (som givetvis är en han och hon) berättas subtilt och långsamt, dunkas i motsats filmens underliggande budskap fram med en avfallskvarns känslighet:
Skräp är klimatboven.
Redan i öppningsscenen panoreras fram mellan torn av skräp som sträcker sig högre upp i himlen än de intilliggande skyskraporna. Och nere på marken blinkar miljontals reklamskyltar för obefolkade, sopstinna gator. Jorden är död, förstörd, dränkt i reklam och skräp.
Skräp är klimatboven.
Men vad räknas som skräp? Alla restprodukter som mänskligt liv lämnar efter sig? Eller de restprodukter som visst mänskligt liv lämnar efter sig? I Wall-E har mänskligheten tagit sin tillflykt till rymdskeppet Axiom, ett intergalaktiskt Birka Paradise, där de lever i materiellt överflöd och intellektuell svält. På menyn står skräpmat, skärp-tv, skräpliv. Människorna är lata, tjocka och fula. En klassisk bild av arbetarklassen (tänk Homer Simpson eller Svensson, Svensson). Wall-E sätter, förmodligen omedvetet, likhetstecken mellan klimatkaoset och arbetarklassens konsumtionsmönster. Ett budskap som redan idag är satt på repeat i klimatdebatten.
Arbetarklass är skräp är klimatboven.
Är det så? Är arbetarklassens livsstilar mer koldioxidfeta än andra? Nej. KTH-forskning visar att medelklassen gör mycket större ekologiskt avtryck än ekonomiskt svagare grupper. Ett fritidshus i vacker natur är inte bättre än hundra Big Meal i ett glättigt köpcentrum. Vilket är lätt att felaktigt tro när estetik sätts framför fakta. När klimatproblematiken definieras av dem som tror sig välja kvalitet och inte konsumera. De som inte turistar utan reser. De som får sin världsbild bekräftad av Wall-E.
Synd att en så konstnärligt vågad film inte tänker friare än dess skapares egna fördomar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar