Vantrivsel i kulturen

Det kanske krävs en poet för att i ett enda begrepp fånga något mycket större. Världen i sandkornet, för att bruka en sliten metafor. Poeten och kritikern Jenny Tunedal gör det i en anmälan av Chuck Klostermans Sex, droger och kalaspuffar. (En bok som kan liknas vid En nötcréme och en moviebox för människor med en bitvis fungerande tankeapparat, men det hör inte hit.) Vit-kille-trivsel. Så bra att vi tar det igen: Vit-kille-trivsel.
Här fångar hon den på ytan oproblematiska stämningen som sprids när trygga mellanskiktsmän är tillsammans. Kontorsölen-efter-jobbet-stämningen. Omklädningsrumstämningen. Den homosociala, maktpyrande, arroganta vaddå-vi-bara-har-lite-roligt-stämningen.
Med andra ord: det strukturella, osynliga våldet. Det verbala våldet som inte räknas som våld. Eller trivsel för de som ingår i gemenskapen.

Vad är då motsatsen till vit-kille-trivsel? Otrivsel?
Kan man känna vit-kille-otrivsel?
Definitivt.
Är det en känsla bara kvinnor har?
Definitivt inte.
Gå ut på vilken skolgård som helst. Vilket bygglag eller vilken chefskonferens som helst. De finns där, man ser dem kanske inte – och det är meningen – men de finns. Pojkarna och männen som känner vantrivsel i vit-kille-kulturen. De på riktigt kränkta, de ut- eller kanske bara kantstötta. De som inte upptagits i gemenskapen. De som kanske skrattar högst åt vit-kille-trivsel-skämten för att möjligen, men bara möjligen, en enda gång få känna samhörigheten som en grupp skapar.
That’s all manlighet is about. Vilka som är med i gänget och vilka som inte är med. En hierarki som ständigt måste upprättas. Antingen med knutna nävar eller mysputtriga skämt.
Men nu har vi en catchy fras att rädda oss med. Nästa gång en Schyffert i indiandräkt dyker upp och drar Lasse Anrell-skämt, säger vi bara: ”Här är alldeles för vit-kille-trivsamt. Jag drar.”